Detta är ett inlägg som grott i mig ett tag. Det är kanske inte ilska men besvikelse. För i mitt huvudprojekt är jag den enda kvinnan med barn. Vi är i övrigt 9 kvinnor i 55-årsåldern och en yngre än mig.

När Nils är sjuk så vabbar jag. Så är det med det. Och nu har jag, via omvägar, fått veta att det snackas om det. Ja… och jag blir så less på kvinnor som inte minns eller har förståelse för andra kvinnor. Ja man behöver ju kanske inte förstå alla kvinnor jämt men just att kvinnor överlag vabbar mer än män är ju ett globalt problem och något som varit i generationer. Trolige vabbade dessa kvinnor också när de hade småbarn. För det har alla haft. Barn alltså.

Jag tycker absolut att man får vara kritisk mot andra kvinnor men just i vissa frågor tycker jag att man ska hålla ihop. Jag tycker dessutom inte att de behöver spä på det dåliga samvetet och stressen som jag tror att de flesta av oss drabbas av när vi vabbar eller ör sjuka.

Ett halvår till. Annars byter jag jobb.