Igår hade vi utvecklingssamtal för Nils. Vi var på dagis och fick prata med en fröken om hur de uppfattar Nils, vad han gör på dagarna och vad vi har för förväntningar på hans tid där.

I sådana sammanhang som lixom är lite mer formella så känner jag alltid att jag låste överprestera för att jag inte är infödd tysk. Jag vill lixom se extra snygg, eller nej, proffsig ut och hade tom läst på om den tyska läroplanen, lärt mig nya tyska ord som är svårare och som skulle få mig att låta smart.

I Tyskland förväntas man vara mer delaktig i sina barns skolgång.

Det var så underbart att se små filmklipp på Nils med de andra barnen och höra att de tycker att han är bestämd, iakttagande och vill vara med på allt. Min lilla plutt! ❤️

Jag vill gråta av stolthet och någon form av sorg av allt jag missar och känslorna var lite all over the place, vilket kan bero på att mina känslor är lite så just nu samt att jag åkte på något magtjorv…

jag känner mig trygg med vårt val av dagis och ser redan framemot nästa föräldramöte eller utvecklingssamtal. Kommer dock ha utlänningsångest deluxe inför det!