Jenn filosoferade som vanligt tänkvärt över ett ämne i veckan. Varför hon reser, jag tänker att det är något som vi måste tänka på just nu iom att vi behöver fundera på hur vi kan ha det mer hållbart. Många av oss kanske har flugit lite väl mycket? Eller bara åkt iväg två dagar för att slappna av? Vi kanske behöver lära oss att slappna av hemma. Där vi påverkar miljön mindre?

Berlinmuren

Ett av mina starkaste minnen från en resa var när jag var runt 8 år och vi var med familjen i Venedig. Där på en gata satt en kvinna med ett barn som hon ammade och ett äldre barn på några år som sov mot henne och tiggde. Jag vet inte om jag helt förstod då att de tiggde men tyckte det var så konstigt och obehagligt. Ett barn som lixom bara låg där på gatan och sov. Den bilden sitter fast i mig än. Även om jag tyvärr sett fler utsatta barn sedan dess.

Bletchley park

Den bilden har följt mig sedan dess. En känsla av att världen är stor och orättvis. Men också en styrka av att jag kan göra något. Kan göra världen bättre.

Och det är därför jag reser, för perspektiv. För att se nya saker och känna nya saker. För att bli överväldigad av allt det nya och spara det i hjärtat.

Jag gör alltid noggrann research för mina resor, speciellt nu med barn , för jag vill inte hamna insett läge där jag missar något. Dock är det ju ofta det oväntade som blir det som berör mig mest.

Jag vill att Nils ska få en ännu större värld än vad jag har. Jag vill att han ska förstå mer och göra mer gott. Det betyder nödvändigtvis inte att vi ska resa mer och löngre utan snarare mer planerat. Inte resa slentrianmässigt. Njuta och närvara fullständigt under resan.

En reda behöver heller inte vara lång. Ta sig någonstans dit jag inte varit än men som ligger 30 minuter bort är också superhärligt.

Här finns fler tankar om ämnet.