“… jag vinkade hej då till min familj. Det var sista gången jag såg dem. Det är därför jag fortfarande hatar lördagar. För att sista gången jag såg dem var en lördag.” – 13-årig pojke från Syrien

Jag mötet fortfarande flyktingar i mitt jobb. Förut var det vuxna nu är det barn. Det är så jävla mycket värre.

barnen jag möter är mellan 13 och 17 år och pratar tyska bra nu. Till syns är de välanpassade med sina egna problem som vilka tonåringar som helst. Men visst skiner det igenom. Framförallt när vi experimenterar med skrivuppgifter. Oavsett ämne så skriver de om rädsla för att drunkna, bomber, daesh, båtar över Medelhavet och föräldralöshet.

Texten ovan är ett litet utdrag ur en pojkes text om hans väg till Sverige. Utan föräldrar som ni förstår och även om han mötte hemskheter som beskrivs väl så var det den här meningen som fastnade. Fy fan! Man glömmer aldrig. Känslan av att vinka hej då till sin familj och den sorgen går aldrig över.

Jag lyckades hålla mig professionell i situationen men hulkgrät på kontoret sedan. För den lilla pojken för alla de barn som är kvar och för alla dem som inte kom fram.