En bekant till mig anförtrodde att hennes äktenskap är på gränsen till kollaps. De har ett barn som är någon månad äldre än Nils och det är tufft. Hon upplever att pappan inte engagerar sig utan ignorerar barnet och att livet är ensamt. Men det som jag reagerade väldigt mycket på var att de förhandlar om tiden. 

Hon drar upp saker han gjorde för två år sedan och kräver egentid som betalning och han gör det samma, räknar minutrarna hon är borta från hemmet och vill ha lika många minutrar att spela dator på. 

Livet med småbarn är inte lätt men det blir inte lättare om man inte unnar varandra glädje och att utöva intressen. Visst kollar vi alltid m varandra men vi unnar också alltid varandra det där extra, framförallt unnar vi också oss själva det. V jobbar mycket och reser med jobbet, jag åker själv med Nils till Sverige men älskar att umgås med vännner. Jag har Nils mer än V, absolut men V nekar mig aldrig tid ensam. 

Vi är absolut inte perfekta, långt därifrån, men vi förhandlar inte i vårt äktenskap. Vi anpassar oss, prioriterar och ger varandra. Att kräva i gengäld på det viset känns som en stor klump i magen.