I fredags åkte vi hen till München igen. Då hade vi varit i Sverige i två fantastiska veckor och jag grät nör vi sa hej då till min mamma. 

Nils är en riktig liten mormorsgris men just då var han helt oberörd, annars har han skrikigt som en stucken gris när hon lämnar rummet. 

Vi träffar mamma igen i slutet av februari. Om sex veckor. Ganska kort tid nu när jag skriver det men ändå en evighet lixom. Och jag gråter för att jag tvingar Nils att bli halv. Jag vet att jag är mycket i Sverige och att jag ska tänka att han får två kulturer men just nu känns det halvt. 

Lite Sverige, som ju är världens bästa kultur och land…, och mer av Tyskland. 

Jag tar mormor och moster ifrån honom. Så älskad och bortskämd som han blir hör blir han ingen annanstans. Samtidigt blir det ju inte bättre av att flytta hit. Då tar jag honom från farföräldrarna och farbröder som kramar honom jämt och från kompisar. Så han är halv. Och kommer alltid vara det. Så känns det idag.