Mycket handlar om diabetes nu, för någon månad sedan (?) sändes diabetesgalan i Sverige och diabetes typ 1 är en sjukdom jag hör mer och mer om. Det finns en hashtag som heter #öppendiabetes som manar till att visa att diabetes är en farlig sjukdom, dödlig och att det ät svårt. Behandlingen att sjukdomen ligger på dig och dina anhöriga.

Diabetes typ 1 är en sjukdom många tror sig veta saker om och att ta sprutor är coolt i vissa åldrar och pinsamt i andra. Blickarna du får när du pillar med en spruta eller pump är ofta ogenerade, eller har så varit för mig. 

Även om #öppendiabetes är ett bra initiativ så är ju min diabetes just min. Jag har levt med den i 29 år, blev med andra ord sjuk när jag var fyra år, och jag vet inget annat. Det är naturligt för mig. 

Jag berättar aldrig för folk att jag har diabetes vid första träffen. Jag har inte sagt det på jobbintervjuer, dejter eller på fester. Om det är middag vid sittande bord är jag diskret med pump eller ursäktar mig för att ta spruta. Jag räknar kolhydrater i huvudet. Varför? 

För att det är min sjukdom. Inget mer. Berättar jag att jag har diabetes1 får jag ungefär 93% av alla frågor om det. Typ som om du skulle möta en cancersjuk och enbart prata cancer. Det kommer alltid fram att jag hat diabetes. På en dejt kanske min sensor syns eller känns, jag brukar ha den på övre halvan av skinkan. På jobbet märka det när jag behöver äta, fika eller tar en spruta. Jag skäms inte. Jag svarar på frågor. Men jag är mer än min diabetes! 

Skulle ni vilja fråga något dock, gör det! Jag svarar utifrån min sjukdom.