Nils har sovit i vår säng sedan han föddes. När jag var gravid var jag för samsovning av den enkla anledningen att jag gärna sover tillsammans med någon. Inte jättenära (det blir för varmt) men jag älskar att känna någon där när jag sträcker ut handen. Så klart inte vem som helst men jag tror ni förstår. Att lämna bäbisen ensam i en kall och mörk säng när jag vill ligga och tanka närhet på nätterna kändes fel. 

Nils sov i ett Babynest den allra första tiden. Det var en skön trygghet för oss att vi inte skulle råka mosa den lilla minimänniskan som låg där men också ett skydd mot att han skulle rulla iväg, han lärde sig det tidigt. 

Jag tyckte också att det underlättade på nätterna. Jag försökte amma i tre månader men även med flaska och pulver på natten så slapp jag gå upp vilket var så värdelöst. Samma sak nu. När Nils vaknar så drar jag honom nära mig och han somnar om på direkten typ. 

Men alltså det är så mycket mer än praktiskt för mig. Det är så jäklarns mysigt! 


Jag får krypa ned bredvid hans varma kropp, lyssna på hans snusiga andetag, känna hans lukt och bara mysa. Kan riktig längta efter att få krypa ned bredvid honom. 

Nils har alltid varit aktiv och självgående på dagen och jag tänker att der beror på att han tankar närhet på nätterna. I januari börjar Nils på förskolan, det betyder att jag kommer vara ifrån honom sex timmar per dag att då kunna “umgås” och få närhet på natten känns ännu mer värdefullt. Men framförallt så känns det fint att få vara tillsammans.