Min vän som sa att hon önskade att hon mådde lika illa som mig under graviditeten har blivit ett problem för mig. Jag tog avstånd från henne när hon sa detta för att jag känner att hon inte alla förstått hur jag har det. Jag känner att hon tolkar det jag säger så mycket att det inte är vad jag sa längre, för att vi ska tycka lika och när jag påtalar att det inte alls är så jag menar så blir hon arg. 

Jag har gått i terapi för att bearbeta min graviditet och även om jag är långt ifrån att vilja bli gravid igen eller kunna tänka mig en graviditet till så har jag kommit så långt att jag kan glädjas med andra gravid och inte önska någon en sådan graviditet som jag hade. 

Så när jag kände agg (?) mot min gravida vän gick jag tillbaka till terapin. Vi pratade om att det låter som att vännen har mig som förebild och kanske tom norm. Och varför jag inte vill vara en förebild eller norm. 

Först och främst var min graviditet undantaget, inte ens 10% drabbas av extremt gravidillamående så som jag gjorde, alltså inte normen. Varför ska man sedan sträva efter att må dåligt? Fick jag byta mot en vanlig graviditet så skulle jag göra det direkt (även om det är väldigt få som jag känner som inte har haft ont någonstans). 

Att människor eller vänner tycker jag gör ett bra jobb som människa är ju en solklar komplimang. Och jag beundrar alla mina närmaste vänner av olika anledningar. Men alltså om beundran blir ensidig blir det en obalans i relationen. Jag måste dra, ge råd, inspirera och får ju då inget tillbaka. Eller jag får ju beundran men det är inget jag vill ha. 

Vi hann inte prata om hur jag ska hantera detta utan det är nösta träff. Just nu känns relationen bara i obalans och dålig. Speciellt eftersom att hon inte vill diskutera hur hon mår med mig dör att jag mådde så mycket sämre…