Jag följer inte Sandra beijers blogg slaviskt. Den är fin och känslig och hon är fin men av någon anledning glömmer jag den med jämna mellanrum, går in kanske var tredje månad. Sist jag läste fyllde hennes sambo år och de for Till London och sedan gjorde de slut. Hon skriver så avskalat och vackert om det att det prickade mig mitt i hjärtat. 

“Det är också den krassa sanningen. Jag lärde mig allt om en människa som numera är helt obetydlig information. Jag kan inte vara nostalgisk bara för att ta hand om några år i mitt liv som ändå inte blev som det var tänkt.

Jag säger inte att det blir lätt. Men jag måste försöka.”

Jag och V har sett making a murderer (som vanligt sist med det senaste) och jag är inte jätteimponerad av serien varken storyn eller kvalitén men alltså, mamman! Fy fan för att se sitt barn för andra gången bli häktad, åtalad och dömd för så grova brott. Tycker hon åldras fyrtio år under seriens gång av tyngden hon bär. 

Jag jobbade några månader i Sollefteå för flera år sedan och jag minns att naturen där tog andan ur mig (jag älskar ju havet men Sveriges inland alltså, så vackert) men att staden kändes död och öde. 

Nu läggs Sollefteå BB ned och det gör mig ledsen. Jag skulle inte vilja åka bil i flera mil med värkar och jag funderar på hur “fattigt” Sverige är, var är mitt land på väg? Och prioriterar politiker verkligen rätt? Går de att lita på? 

Dock gör ockupationen av sjukhuset och all Solidaritet mig glad och hoppfull.