Girlytalk

Frivillig men ofrivillig syskonlöshet

Jag har alltid vetat att jag ska ha två barn. Inte ett, för syskon är så viktigt i mina ögon, och inte tre för jag har två händer att hålla dem i och vi är tvp föräldrar och kan då ta ett barn var. Ja en noga uttänkt plan som ni hör. 

Så fick jag Nils. Och även om vägen dit inte kantades av ivf eller dylikt så var graviditeten från helvetet ett faktum. Och nu fick vi ju kräksjukan vilket ju bara varade i sex timmar men det blev ändå en påminnelse om hur överjävlig graviditeten var. 

Jag vill ha syskon. Inte nu. Till Skillnad från trenden (?) i Sverige så jag jag aldrig velat ha barn rätt utan runt 4 år mellan dem. Så i framtiden vill jag ha syskon. Intellektuellt och strategiskt det vill säga. Men hela min kropp skriker “nej!” När jag tänker på att vara gravid igen. Jag jag tid på mig, tror jag i alla fall, att bearbeta och fundera men tankarna som snurrar typ hela tiden i huvudet gör mig galen. Jag set på Nils och tänker att du är mitt enda barn och blir sorgsen. Jag ser på Nils och tänker att du ska få syskon och får panik. 

Hittade dock en ganska ny blogg som jag läste från början till slut om ofrivillig barnlöshet. Det är bra för mig med perspektiv. Att se andra och känna tacksamhet för det jag har: ett friskt barn, som dessutom råkar vara en framtida nobelpristagare i minst ett område, är ju inte fy skam! Johan och Maria jag önskar er minst en egen liten nobelpristagare. 

Och så läser jag sånt här och smälter och tänker att vi självklart ska ha en till! 

4 kommentarer

  • Anna

    Tror inte du behöver grubbla så mycket just nu på det! När Nils blir lite äldre tror jag det kommer falla sig naturligt och då har du ju också mer ork.
    Jag kommer inte våga skaffa fler barn en ett pga risk för en genetisk sjukdom som min dotter lyckligtvis inte har.( vill inte gå in på detaljer men var en extrem stressfaktor för mig under min graviditet och innan jag fick testresultatet när hon var 2 månader).
    Tror inte att ett liv utan syskon behöver vara sämre, känner många vuxna ensambarn som inte saknat syskon och kan ju vara en slump men de är också väldigt självständiga och framgångsrika! En kompis har tom valt att bara skaffa ett barn för att hon själv trivdes med att vara ensambarn.
    Jag är oerhört tacksam för att jag har min dotter och att hon är frisk och även fast jag kan bli ledsen ibland av rent egoistiska skäl ( för hade inte haft något emot en bebis till men mer för min egen skull än min dotters) så vet jag att jag ska uppskatta det jag har, och det gäller ju det mesta i livet.
    Dock är det tråkigt att känna sig utanför “normen”, när jag inte hade barn ( fick barn rätt sent och var inte ens säker på att jag ville ha barn) kände jag alltid att jag var tvungen att förklara mig eller försvara mig och nu måste jag förklara varför jag bara ska ha ett barn, grrrr.

    Lycka till vad du än väljer ,men att bli stressad över det nu är ju onödigt, njuuut av din lilla Nils istället,som du säger hade nog många kunnat ge vad som helst för att ha ETT barn eller ett friskt barn.
    Men förstår dina tankar, är också sådan som gärna vill “räkna ut” saker och planera;)

    Kram!

    • alex

      Men Anna! Tack för en fantastisk kommentar.
      I 20-årsåldern fick jag veta att min diabetes inte är ärftlig, hade den varit det vete sjutton om jag valt att ge den till mitt barn. Så jag kan förstå delar av din tankebana.
      Ja i alla tankar är jag så tacksam för Nils, och du har rätt jag måste ha tålamod (inte min starka sida) och se vad framtiden kommer med.

  • Annica

    Om ni väljer att försöka få fler barn hoppas jag att du får en enkel och mysig graviditet! Förstår att man inte direkt längtar efter det igen efter den mardröm du igenom!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.