Girlytalk

Det gör ont igen 

En kort resumé: mina föräldrar fick barn ganska tidigt, de var 20 och 22 år gamla när jag kom. Sedan har jag tre systrar som är fem år yngre och 10 år yngre än mig. Alla föräldrar gör misstag och ingen är perfekt men mina föräldrar var inte redo för barn varken då eller under min uppväxt. Jag hämtade min syster på förskolan när hon var tre och jag var åtta. Jag tvättade hela familjens kläder när jag var 12 och körde mina systrar till träningen när jag var 18 och de åtta. Med andra ord: jag har varit vuxen sedan jag var åtta år. Och tagit och blivit påtvingad ansvar för saker som barn inte ska ha ansvar för. 

När jag var 27 år mådde jag superdåligt psykiskt. Jag hade ju varit i den där olyckan och kämpat mig tillbaka rent fysiskt men psykiskt kändes livet ganska meningslöst. I samma veva blev jag gravid, gjorde abort och skilde mig från min man. Jag var inte on top of the world direkt. Och mina föräldrar kastade ut mig när jag behövde bo någonstans efter skilsmässan, inte en utan två gånger (från två olika lägenheter), sa “nu ska vi göra så här så kan vi hjälpa dig senare”, och valde helt andra människor framför mig. Jag insåg då att mina föräldrar inte är för mig och gick vidare. Det var inte lätt och med stor sorg. 

Nu 

Med Nils förändrades allt. Jag kände att relationen mellan Nils och hans morföräldrar kan jag inte ta ifrån honom. Relationen med min mamma har blivit bra. Och det har varit bra med min pappa också. Ett tag. 

Men när min syster sa upp kontakten med mig och övriga familjen tog min pappa hennes sida och tycker att jag ska lösa detta genom att be om ursäkt. Helt utan att veta vad jag gjort Eller ska jag be om ursäkt för att jag är allergisk

Nu till poängen. Om någon vecka fyller jag år. Då ska jag till Stockholm med Nils. Inte för att fira men för att umgås. Och min pappa prioriterar då en kvinna han känt i två veckor och en fest på annan ort. Jag är inte ens förvånad. Och egentligen mest trött. Och ledsen för Nils skull. För att hans morfar som han då inte träffat på en dryg månad prioriterar ett ligg framför honom. För att relationen med min pappa blir ohållbar för mig och ingen jag kan prioritera. 

Det gör ont. Igen och igen. Lite lät jag mig luras. Som så många gånger förr. Och att inte bli prioriterad, ja det gör ont. 

7 kommentarer

  • Anna

    Känner igen mig jättemycket i det du skriver. Hade själv en jobbig uppväxt med föräldrar som hade alldeles för mycket problem med sig själva för att räcka till för oss barn.

    Jag har blivit besviken så många gånger att jag lärt mig nu att inte låta mig luras. Konstigt att man går på det där igen och igen? Hade det varit vänner eller partner hade man ju brutit för länge sedan men relationen med föräldrar är verkligen något som berör något inom en väldigt djupt.

    Jag kan känna mig orolig ibland för att jag själv inte kommer att räcka till för min dotter, var inte säker på att jag ville ha barn just för att jag tycker att man som förälder har ett enormt ansvar och en skyldighet gentemot sina barn att ge dem ett så bra liv som möjligt.

    Har tyvärr inget bra tips att ge ang.din familj mer än att försöka träffa dem så lite som möjligt och inte ha några förväntningar utan försöka se dem mer som bekanta ( vilket låter löjligt, jag vet, men för mig funkar det bättre när jag tänker så).
    Jag har gjort valet att mina föräldrar ska få träffa sitt barnbarn ,men undviker att göra mig beroende av dem på något sätt.

    Jag är liksom du bosatt utomlands och har alltid älskat att resa, tror att det kanske hänger ihop med min relation till mina föräldrar. Känner mig alltid fri när jag är utomlands på ett sätt jag aldrig gör i Sverige. Är jag långt borta från mina föräldrar kan de inte göra mig besviken typ.

    Vet inte om du gått i terapi, jag gjorde det en period och för mig hjälpte det jättemycket bara att få bekräftat att jag har rätt och de har fel något som min terapeut hjälpte mig förstå.

    Tack för en bra blogg, en av de få jag läser med intresse!

    Kram / Anna

    • alex

      Ja jag trodde att jag hade skapat en tillräckligt stor distans till dem så att jag inte skulle bli besviken nu, men tydligen inte.
      Jag tror också att mina föräldrar och uppväxten är en anledning till att jag bor utomlands. Jag är lite rädd för Svensson-livet eftersom att det var det vi hade. Ett otroligt dysfunktionellt sådan men ändå vad jag trodde var normalt.
      Det svåra blir ju nu att Nils ska få ha en relation till dem där han inte blir besviken och jag inte baktalar dem för mycket?
      Jag har gått i terapi i perioder och bearbetat lite allt möjligt och tycker det ör himla skönt. Kanske ska de om jag hittar någon terapeut här.
      TACK för din kommentar!
      Kram

      • Anna

        Ja det där är ju jättesvårt. Om mina föräldrar skulle göra min dotter besviken så skulle jag nog faktiskt ej låta dem träffa henne. Dock är mina mkt bättre morföräldrar än de var föräldrar, speciellt min mamma.
        Jag tror överlag att det inte är bra för barn att höra för mkt som de inte förstår, så jag kommer försöka att undvika att prata illa om mina föräldrar när min dotter hör. Är en av de saker jag ogillar jättemkt med min egen mamma, att hon alltid pratar illa om folk!

        Intressant det du skrev om Svenssonliv, har också alltid skytt det och gjort allt för att undvika det! Har inte tänkt på att det faktiskt troligen har med min uppväxt att göra. Dysfunktionellt Svenssonliv sammanfattar även min uppväxt rätt väl haha.

        Önskar dig lycka till och håller tummarna för att komma du kommer tillrätta med detta på ngt sätt och slipper alla jobbiga känslor. Jag vet inte hur gammal du är men jag tycker det blivit lite lättare med åren ( är 38 nu).

        Kram igen!

        • alex

          Nu är ju Nils bara några månader så han har ju inga förväntningar och kan ju därför inte bli besviken.
          Nej och jag vill ju ge honom chansen att själv bilda sig en uppfattning om mina föräldrar. Men någonstans måste ju också jag dra gränsen. Nu är der ju inget han saknar så vi får väl se vad framtiden har för oss…
          Jag är 32 år och visst har det blivit lättare. Jag är ju inte i samma beroende ställning till dem, känslomässigt tänker jag på och jag har ju byggt upp ett annat skyddsnät att falla mot.
          Tack sp mycket för att du delar med dig!

  • Linnea i Colorado

    Laser kommentaren ovan och undrar om det ar darfor vi alla bor sa langt bort, att vi alla har sa trassliga relationer i familjen.. jag ONSKAR SA att min blogg inte var i mitt namn i bland sa jag kunde skriva mer om det som verkligen gor ont. Min brors senaste utfall har fatt hela familjen pa fall.. igen. Det ar som att ga igenom en skilsmassa.

    • alex

      Du har ju min mail om du vill lufta lite (alex@girlytalk.se)

      Jag har så svårt att förstå det där som mitt syskon gör för det är helt ologiskt i mina ögon. Bättre att prata ut och sedan isf om en lösning inte kan nås gå skilda vägar. Min syster skriver också elaka saker (på sms) lite hipp som happ till olika delar av familjen så vi får inte gå vidare eller glömma för en stund utan hon drar hela tiden upp såren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.