Girlytalk

Ingen hemlängtan

De första månaderna av illamåendet så räknades det ju som “normalt”, många mer ju illa den första tiden, dessutom så sa jag inte till någon att jag var gravid. Eller ja, V visste ju och tillslut var jag ju tvungen att berätta för de jag skulle ha träffar dagligen men istället spydde. 

När jag fortsatte spy långt efter jul så började mina vänner bli orolig. Dessa fina människor erbjöd sig att komma hit och hålla mig sällskap och dessutom bo på hotell så de inte skulle störa mig i kräklandet. Och jag tackade nej. Jag orkade inte. Hade absolut noll socialtbehov och det kändes så jobbigt att må dåligt och vara svag framför andra, trots att de är goda vänner. 

  
Jag har när jag orkat pratat med folk i telefon, så som jag brukar, men även det har varit jobbigt. 

Och vet ni vad? Jag längtar inte hem. Jag brukar alltid längta hem. Men nu gör jag det inte. Jag mår ju betydligt bättre men jag vill bara vara hemma, ensam eller med V. Möjligen någon god vän här. Det är som att jag stänger av Sverige lite nu. Inser att livet kommer vara här. För ett tag iaf. 

Men jag känner mig som en dålig vän och människa. Snart ska jag ju fokusera på barnet så att vara en dålig vän kommer jag nog fortsätta med. Det känns inte bra alltså… 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.