Girlytalk

Förlossningsdepressionsrädsla

Jag är rädd för förlossningsdepression. Jag har, som ni vet, mått fruktansvärt dåligt under i princip hela min graviditet och detta har jag skyllt på barnet. Jag har också ignorerar barnet, alla har sagt “barnet tar vad hen behöver så oroa dig inte”. Det har jag inte gjort heller, jag har oroat mig för mig. Tagit en dag i taget, försummat vänner och V, inte orkar, tänkt “nu dör jag” och funderat på hur fan jag ska orka. Jag har haft ett otroligt jag-fokus. 

Jag har inte känt någon anknytning till barnet under i princip hela graviditeten. Vi försökte ju nästan ett år så jag hade förväntningar på att jag skulle gå runt och vara aslycklig och tacksam hela graviditeten. 

Det har blivit bättre nu. När jag mår bättre så att jag kan vara lite mer som innan graviditeten så kan jag också glädjas lite mer. Men jag är fortfarande rädd för förlossningsdepression. 

Jag har dock märkt att när jag tar upp min oro med andra kvinnor (i min ålder främst) så är det nästan alla som förstår och har känt lite samma. Och det är sååå skönt! Varför är det så himla tabu? Kan vi inte prata om vår oro och på så vis stötta och hjälpa varandra istället för att måla upp rosenskimrande bilder som krossas och inte uppfyller vad de lovar? 

Jag har pratat med min barnmorska om detta och jag ska få prata med en psykolog både före och efter barnets födelse, det känns också tryggt. Lite som att om jag får förlossningsdepression så kommer de fånga mig tidigt! 

Här nämnde jag min rädsla lite kort och fick fina råd och kommentarer. Tack!

0

3 kommentarer

  • Escaping Reality-ett nytt liv

    Skönt att du får hjälp med tankarna redan innan, kanske blir lättare att slappna av då. Det finns ju flera olika sorters förlossningsdepressioner, det är inte alltid man får de kända symptomen av att hata sin bebis och vilja göra sig av med den. Två av mina kollegor har haft det, den ena kände sig helt värdelös som mamma och la allt ansvar på pappan (inte för att hon inte ville ha barnet utan för att hon inte tyckte att hon var bra nog för sin alldeles perfekta, underbara bebis) och den andra blev nästan aggresivt överbeskyddande och lät inte pappan hålla eller ens vara för nära bebisen i början. Jag tror att man som blivande förälder, kanske särskilt som mamma, bygger upp så många förväntningar på hur det “ska” vara och kännas och då kommer också oron för att inte leva upp till det man inbillar sig att man måste.

    • alex

      Ja jag har också haft människor i min närhet med förlossningsdepression, den ena gick inte utanför dörren på ett år med bäbisen och satt bara i soffan framför TVn och den andra hade inga positiva känslor för barnet men gjorde allt man “ska”.
      Bara att jag får prata med någon känns tryggt. Sedan är jag öppen och försöker höra med vänner och kollegor hur de upplevde första tiden och vad de gjorde och tänkte och många är ju orolig för hur det ska bli med första barnet, bara den bekräftelsen på att jag inte är ensam känns skön.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.