Hjärntvättad av patriarkatet?

För några veckor sedan läste jag ett blogginlägg hos en känd (?) feminist som jag nästan aldrig håller med men som jag ändå läser, det inlägget har legat som en klump i magen sedan dess.

Kvinnan som skriver bloggen menade att alla män är anti-feminister och kränker kvinnor, det sitter lixom så djupt rotat i män att kvinnor är objekt som man kan behandla hur som helst att de gör det helt utan reflektioner. Även dina killkompisar och män i din närhet kränker dig, alltid. När kvinnor i kommentarsfältet sa att de föredrar killkompisar framför tjejkompisar, eller att de har mycket killkompisar så blev det ett väldigt liv. Dessa kvinnor var då så hjärntvättade av patriarkatet att de trodde att killar kunde vara deras kompisar.

Jag var en sån där tjej med mängder av killkompisar. Killar förstod oftare mina val i livet än vad tjejer gjorde. Jag spelade handboll på elitnivå och tränade 2-3 gånger om dagen, killar kunde relatera till det och framför allt fick jag aldrig frågan “kan du inte skippa träning idag för att ta en fika?” utan det var lättare att anpassa och synka våra scheman utan att någon gjorde avkall på sitt liv. Många av de är fortfarande mina bästa vänner idag.
Dessa killar har stannat kvar och stötta mig genom dåliga tider och genom bra tider. De har visat gång på gång att de är himla fina och lojala vänner. Vi har en råjargong, hjärtlig men rå, när tillfällen ges och när tillfället är annorlunda så är vi snälla och stöttande mot varandra.

Alla dessa män har sambo/fru/flickvän och några har döttrar. Kanske känner de inte av kvinno-problemen lika mycket som vi kvinnor gör men att de inte skulle vilja ha ett jämställt samhälle, där kvinnor och män har samma möjligheter och samma värden är absurt. Att dessa män skulle kränka mig eller någon annan kvinna finns inte på kartan, nu är jag ju inte med dem varje sekund av varje dag, men det är lika otänkbart som att en tjejkompis skulle gå runt och kränka män.

Att vara feminist är det värsta jag vet, just för människor som den här bloggaren, som lixom drar det till sin spets (i mina ögon). Där man inte ser till individen. Jag menar, när jag blev vän med dessa killar var det ju inte en snopp-kompis jag var ute efter utan det är ju att vi har klickat på ett personligt plan. Feminist där man anklagar alla män för att vara si eller så är jag också allergisk mot. För att få till ett jämställt samhälle (om det nu är vad feminister jobbar för?) så måste vi ju jobba tillsammans. Kvinnor och män. Vi, kvinnor, kan ju inte bli jämställda männen om vi samtidigt skapar en tävling om vem som är mest och bäst och först och mest moralisk.

Även om jag säkert har åsikter som är feministiska så skulle jag aldrig kalla mig feminist just för att det finns sånna “extrema feminister”. Däremot är jag humanist (?). Jag tror att alla människor är lika mycket värda. Jag önskar att alla barn hade samma chans till ett bra liv med skola, sjukvård och möjlighet att följa sina drömmar. Jag tror också på det fria valet. Valet för varje familj och individ att göra det som passar dem bäst.