Idag var jag till läkaren för att följa upp hur jag mår och jag blev kär. Det var en, för mig, ny manlig läkare runt 50 år och han var så jävla bra! 

Jag var rädd att jag skulle bli utskälld eller peppad att jobba men när jag berättade hur det gått till när jag sjukskrev mig (ni kan läsa om det här) blev han förbannad på min arbetsgivare. Det var så skönt! Och jag insåg då hur otroligt fel jag faktiskt blev behandlad. Han pratade om mobbning av gravid, vilket kanske var lite hårda ord. 

  
Hur som helst så kände jag mig sedd och ompysslad utan att bli nervärderad. Åh vad jag önskar att det där var min ordinarie läkare.