Jag har haft diabetes i över 25 år och det är en naturlig del av mitt liv. Jag lever med sjukdomen varje dag men även om jag gör allt perfekt med mat och insulin så kan jag “krascha” och det gjorde jag idag. 

Jag vaknade jättelåg. Farligt låg. Och fast jag ätit och kollat mina nivåer hela dagen kommer jag inte upp på bra nivåer. 

Jag blir trött, slö, arg och irriterad. Trött som i att jag vill lägga mig ned och dö, det är vad min hjärna tycker är den bästa idén såna här dagar. 

Vi har ändå traskat runt idag och jag får då orimligt hög puls, typ att gå upp för en liten trappa gör så att jag når maxpuls och att hjärtat slår så hårt att det gör ont. Dessutom växlar jag mellan att frysa och svettas. 

Kroppen är helt ur form och det enda som kan hjälpa är om jag får sova riktigt gott i natt. Dock måste jag ställa klockan och kolla mina värden i natt. 



Sitter på tåget mot Hull och surar över diabetesen, tycker att livet är förbannat orättvist och att sjukdomen borde dö. Hoppas att kroppen tar sig samman till imorgon.