I februari 2009 dog min bästa vän.

Jag hade flyttat till ett nytt land och en ny stad, bodde med min pappa som inte var en så bra pappa då så jag bodde mest själv, jag var nio. Hon var ett år äldre och gick i min klass i skolan, eller jag gick i hennes. Hon såg igenom mig. Såg att det inte alltid fanns varm mat hemma eller någon som tvättade min uniform. Så hon och hennes familj hjälpte mig. Och hon blev mer än min bästa vän, min syster.

I februari 2009 var hon 25 år. Hon var gravid och väntade sitt andra barn. De hade fått kämpa lite för att bli gravida och de var så lyckliga, hela familjen. Så en dag ramlade hon ihop på jobbet och de kunde konstatera en blödning i hjärnan. Hon dog senare på sjukhuset. Ingen vet varför. Ett svagt kärl som brast. Överbelastning på grund av graviditeten. Det spelar ingen roll, hon är död.

Jag svimmade och slog huvudet i ett element när jag fick veta det. Hela min värld gick sönder. Jag fick ingen luft. Hon var min närmaste familj. Den jag hade framtidsplaner med. Den jag alltid ringde först. Hon som alltid fanns där. Hon som alltid var lite bättre än mig och som jag såg upp till.

Varför?

Jag vet fortfarande inte. Varför hon försvann. Varför hennes dotter blev föräldralös eller varför hennes man blev änkling. Varför? jag vet inte.

Sen den dagen är jag inte rädd för döden. Vi vet inte när den kommer men den kommer till oss alla. Allt vi kan göra på vägen är att leva så bra vi kan, vara så glada vi kan, uppfylla så många av våra egna och andras drömmar som vi kan, skratta så mycket vi kan och älska så mycket vi kan.
Jag vill leva hela tiden och jag tänker ofta “om jag skulle dö nu så skulle jag vara nöjd” klart det finns massa saker jag vill göra i framtiden men jag har inget ogjort eller önskar mig något annorlunda. Med hela mitt liv som varit så är jag nöjd. Och det är en fantastisk känsla.