jag har i princip ingen kontakt med mina föräldrar, däremot med mina systrar har jag sporadisk kontakt. Detta beror på lite av det ena och lite av det andra men om man lixom skalar av det så att bara kärnan finns kvar så beror det på att min mamma är psykiskt sjuk.

Det var 2003 som jag började märka att något var fel. Mamma drabbades av en depression utlöst av att hennes mamma gick bort.
Hon hade då klarat en fyraårig utbildning och hade fått jobb på precis det företaget hon ville, hon hade en man och fyra barn, gott om pengar och tid för att utöva något intresse dagligen. Ett helt vanligt liv alltså.
Men hon blev, förståeligt, helt förstörd när hennes mamma gick bort och sjukskrev sig några månader från jobbet för att “fixa” allt.
Hon började träna och äta enligt viktväktarna. Detta var ju bra tänker någon men nej. Hon drabbades av Ortorexi. Och började dessutom att klaga på min vikt eller påpeka hur mycket mer jag åt än henne eller hur lite hon åt vid matbordet. Det hela slutade med att jag inte åt hemma längre, jag tränade då 2-3 per dag och var relativt muskulös och kunde säkert tas för “mullig”.

Hon återgick till jobbet och allt var skit. Chefen mobbade henne, kollegorna var inga bra. Hon kände sig utnyttjad och eftersatt, alla andra fick göra det roliga på jobbet. Alla UTOM hon! Vi försökte peppa henne att hon kanske kunde byta jobb men det gick absolut inte för då skulle alla hata henne.

Åren gick. Hon klagade på allt. På vad andra åt. Vad andra inte åt. Människors ekonomi. Hon begärde skilsmässa från min pappa men de var bara separerade ett år. Hon fortsatte vara negativ. Hon kunde skälla ut mig (eller någon annan i familjen) för att det var miljöförstöringar i Östersjön eller för att det var krig i Israel.
Min pappa begärde sedan skilsmässa, han orkade inte längre.

Då tappade mamma allt. Hon använde alkohol för att döva sin smärta. Hon grät. I flera månader. Hon blev bitter. Hon ringde och skällde ut pappa för saker som inte hade hänt t.ex. att han inte tog med sina barnbarn (som han inte har) på zoo utan gick med en annan bekants barn. Hon pratade illa om pappa framför oss barn.

Idag är min mamma otroligt självcentrerad. Hon lägger ut allt på facebook. Saker som hennes barn har sagt till henne i förtroende lägger hon ut där, för att det är ju roligt! När jag ringer henne kan hon prata oavbrutet i 25 minuter om sitt liv innan hon sedan lägger på.
Hon bjuder gärna vänner och bekanta på middag men inte utan att berätta att det här är ekologiskt kött, och det här har jag köpt där och jag var på den här butiken och ni MÅSTE gå dit. Tycker man annorlunda än henne blir hon arg. Alltså om man inte tycker att en film var lika bra (eller dålig, troligen mer sannolikt) som hon gjorde då blir hon skitförbannad, därför är det lättare att bara följa med.

Jag kan inte umgås med min mamma. Och det gör ont. Jag träffade henne över en snabbfika i helgen och det går bra men hon kommer aldrig kunna vara en del av mitt liv. Hon snor all min energi, hon tänker inte på någon annan än sig själv och vad hon vill, hon har tappat de sociala reglerna för samtal eller umgänge. De umgänge som finns är bara på hennes villkor. Man kan inte ha en diskussion eller ens dialog med henne utan allt är en monolog. Hon vet inte vad en relation är utan tror att någon hon träffat en gång är hennes bästa vän, hon kan inte längre läsa av människor.

Så vad är det för fel på henne? Vad är det för sjukdom hon lidit av de senaste 13 åren?
Jo en helt “vanlig” depression.

En sjukdom många slänger sig med hit och dit för att man tror att det betyder att man är lite ledsen. Det är betydligt mer än lite ledsen och kan förstöra hela liv eller som i vårt fall, hela familjer.