Nej du, lilla gubben!

Jag läste “en man som heter Ove” av Fredrik Backman och älskade den. Kvickheten. Finurligheten. Ironin. Så i julklapp fick jag “min mormor hälsar och säger förlåt”, förväntningarna kanske vara höga men fy vad dålig den var! Jag tyckte inte alls om den. Jag har börjat läsa den flera gånger men inte fastnat.
Det finns inget go i boken, den är långsam och för lång och Backman lutar sig för mycket på liknelser med andra böcker. Citat ur Astrid Lindgren och med hemliga världar/länder för barnet i boken. Utan dessa världar kanske det vore en bättre bok. Om boken fick lov att utspela sig i verkligheten.

En man som heter Ove hade en härlig syn på verkligheten medan min mormor hälsar och säger förlåt känns helt världsfrånvänd. Jag vet att många har älskat också den här boken men jag är verkligen inte övertygad, kanske var han en engångsgrej. En man som heter Ove fick mig att både skratta högt och gråta medan min mormor hälsar och säger förlåt enbart fick mig att kämpa. Jag förstår att Backman vill skriva ur barnetsperspektiv men jag tycker att barnet växlar mellan att vara en 50 åring och en femåring. Det finns ingen trovärdighet.
Kanske är ju bara gammal och bitter men jag säger: nej nej nej, den här gubben går inte!