Jag läste boken “livet efter dig” om en man skadad i en trafikolycka helt förlamad från typ halsen och nedåt. Han vill inte leva utan dö. Han tycker att hans liv inte är hans liv och han vill inte anpassa sig till det nya livet.

Jag älskade boken.
Kanske för att det kunde ha varit jag?
Jag har varit där. I en allvarlig bilolycka. Jag har legat på sjukhus fler månader än det finns på ett år och jag brottas med de tankarna dagligen.
Nu kan jag leva som jag vill. Men jag var länge otroligt begränsad i mitt liv. Och livet efter olyckan är inte alls som innan. Jag har förändrats.

Jag funderade länge och mycket på hur det skulle vara om det skulle vara så här för alltid. Att jag behövde hjälp med att kissa och bajsa. Duscha, tvätta mig, röra mig etc. Och jag kände hela tiden att jag inge kunde acceptera det. Jag är en självständig person. Fri. Och att vara fast är hemskt.

För att inte tala om alla relationer som blev förstörda. Jag är stark och helt plötsligt tröstade jag människor som var ledsna för min olycka och situation. Nej du det gick inte. Inge heller de som tyckte synd om mig på det där nedlåtande sättet finns kvar idag.

Jag säger inte att jag skulle ta mitt liv om situationen inte blivit bättre men jag hade nog aldrig blivit glad igen.
Men vem vet, man ska aldrig säga aldrig…