Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Mitt livs kärlek

Läste på internet om kvinnor som inte under några omständigheter skulle kunna tillåta att deras man hade en kvinnlig vän. Jag tänkte så klart på min man då, vilken tur att jag har honom för jag har massor av manliga vänner. Spelade massor av sport som ung, jämt och det var killarna som förstod det. Att jag inte bara kunde hoppa en träning eller två utan att det var viktigt för mig.

En gång i tiden var vi ett gäng på fyra som hängde ihop här. Det var jag, min pojkvän B, min tjejkompis och en kille som jag läste “svenska som modersmål” med typ. Han var dock norsk och vi hade ingen egentligen lärare utan bara pratade svenska och norska med varandra och en vuxen.

Nu är vi tre kvar. Min expojkvän är också här. Och vi hänger jämt. Alltså min familj och han och hans sambo. Jag tänker ofta på det här exet som “mitt livs kärlek”. Inte för att nedvärdera V eller vår kärlek men för att mitt ex var den där himla stormande kärleken som det är i tonåren. Och för att vi så många gånger har försökt få det att funka. För att det finns så mycket körlek kvar mellan oss. För att han varit där och hjälpt mig med depressioner, svåra stunder, dödsfall, bröllop, glädjen, anorexia och så mycket mer. Han känner en speciell del av mig, den där sökande och så vilsna delen av mig så jag ändå var under tonåren. Så arg och ledsen och sjuk (anorexia). Och att vi fortfarande är vänner är ovärdeligt.

Jag fattar att man kanske inte blir glad om en kallar någon annan än sin nuvarande man för sitt livs körlek. Men jag kan inte förstå hur man inte kan få ha kompisar av motsatt kön.

Nu hänger vi på stranden. Alla. Spelar tennis. Leker med Nils. Spelar volleyboll. Äter middag. Pratar vi fotboll. Livet. Allt. Tänk om jag skulle ha försakat det här för en annan människa. Hur skulle jag kunnat välja? Att se V komma överens med mina vänner är typ det bästa jag vet. På allvar. Jag älskar det. Dela hela livet. På riktigt.

San Vincenzo – en sömnig semesterort

En vecka spenderades i San Vincenzo, en liten liten by i nordvästra Italien. Det var så sömnigt där. Första dagen kände jag mig frustrerad. Vi gick de 200 metrarna ner till stranden, badade och sedan hem för siesta. På kvällen gick vi ut för att äta. Det tog oss max 10 minuter att ta oss till Centralgatan där det låg lite restauranger och små butiker. Och sedan var det max 10 minuter innan staden var slut. Vad tusan ska jag göra här?! Tänkte jag och stressen växte i mig.

Det visade sig dock att San Vincenzo var precis vad jag behövde. För varje dag som gick så varvade jag ned mer och mer. Tempot i kroppen ställdes sakta om till Italien-tempot och 35 grader varmt. Jag går långsammare. Jag läser mer. Jag sover middag. Jag unnade mig massor Av tid nära Nils. Och kände ett pirr i magen när jag såg på min man.

De här träden är typisk för regionen.

Restaurangerna var små och maten utsökt. Jag åt pasta med fisk varje dag. Fångade på elba eller på andra ställen i närheten. Och det visade sig vara en bra bas för utflykter. Aå några sådana gjorde vi och nog rekommenderar jag bil även om det både är lätt och billigt att åka tåg i Italien.

Boktips: crazy rich i Asien

Okej den här boken är ingen bok utan en romantisk komedi. Den är skriven väldigt filmiskt. När jag hade läst boken insåg jag att den också blivit film och blev sugen på att se den.

Boken är en klassisk rom-com: Rachel följer med pojkvännen Nick hem till Singapore där det visar sig att han är extremt rik. Hur påverkar det deras förhållande? Inte på det vis alla förutspådde.

Boken är rapp och bitvis rolig. Eftersom att den känns mer som en film med miljöbyten och repliker så var det något som saknades. Men den var bra. Lättsam och mysig. Jag som inte är så berest i Asien tyckte den var spännande även pga miljöbeskrivningarna.

Jag gillade inte att det på säkert hälften av sidorna var stjärnor och förklaringar i underkant. Ibland flera stjärnor och ibland långa utlägg i marginalen. Det stör mitt läsflyt.

Men absolut en mysig och läsvärd bok men jag gissar att filmen är ännu bättre. Får återkomma när jag sett den.

Platsen i mitt liv

Nu är vi i mitt hus i Sorrento. Det är här jag vuxit upp. Eller sex år av min uppväxt. Där jag gick från barn till ungdom bodde jag här. Det var år det hände mycket. Det var här jag blev den jag är. Här finns stora sorger, här finns middagar jag åt på krita i mataffären för att det saknades föräldrar i mitt liv, här är min första kärlek och min första pojkvän, bästa vänner och vägarna jag gråtit mig igenom, kämpat mig igenom och skrattat på arm i arm med människor som inte finns längre.

Här finns rutiner och en konstant som inte finns någon annanstans. Här var jag “stackars liten” som blev stor. De som gläds med mig och sörjer med mig. Här är vi paret som aldrig blev och de som borde varit fyra. Här är vi udda med blont hår och barn med tröjor när de badar. Här är jag bara Alex. Min man är i skymundan. Det är jag och mitt barn. Det är oss de vill träffa.

Här går jag upp på morgonen och äter kaffe med mannen som äger mataffären. Här springer jag hem från stranden och dör av alla trappsteg. Här finns livet. Jag ser henne i varje gathörn. Jag ser oss. Och jag minns inte längre hur gammal hon skulle ha varit. Bara att hon inte varit någon i tio år. Ändå är hon allt. Varje dag. Här blir jag extra ensam. Fast jag alltid är omgiven av vänner och någon form av familj.

Det här är platsen i mitt liv. Där tempot går ned. Hjärtat lugnar sig. Dofterna och luften som fyller mig är hemma. Det är här jag är. Nu.

Boktips: ett frågetecken är ett halvt hjärta – Sofia Lundberg

Den här boken har en sååå vacker framsida. Kolla!

Men ja sen tog det väl slut. En kvinna i 40-årsåldern som är såååååå framgångsrik blir påmind om sitt förflutna. Snabbt kommer jag på vad som ska ske och boken är så förutsägbar. Kanske lite mysig och halvspännande att läsa på stranden så som jag gjorde.

Det jag tänkte mest på när jag läste boken är varför den utspelar sig på Gotland? Varför så många böcker gör det? Den här boken störde jag mig på det gotländska miljöerna. Jag hade önskat att den utspelade sig i Rosengård eller någon annan förort. Tyckte miljön kändes såååå klyschig. Ja men hela boken var klyschig.

Boken finns bland annat här.

Smygbröllop

Jag vet att jag redan skrivit om detta men är fortfarande så himla ledsen och V är trött på mitt tjat. Japp jag är långsint som tusan.

En vän till mig har gift sig. I smyg. Bara de två. Och jag kan inte släppa de negativa känslor jag har.

Jag förstår att man kan vilja gifta sig litet. Bara med sina allra närmaste.

Jag kan också förstå att man kan vilja gifta sig bara två. Att det är intimt och en stund man kanske inte vill dela med sig av annat än med sin partner.

Men den hör vännen trodde jag var ganska nära. Och när de har planerat ett bröllop och genomfört det utan att säga något så känner jag mig utanför. Som om vi inte är så nära vänner eller kanske inte vänner alls. För med mina vänner så delar jag allt. Mensvärk, dejting, pojkvänner/flickvänner, förtidigt födda barn, oro och bröllop. I nöd och lust. Och när hon inte vill dela bröllopet med mig så ja… då tvivlar jag på vår vänskap.

Det handlar inte bara om att jag inte fick närvara på deras dag. Utan på att hon vid ett tiotal tillfällen delat saker på sociala medier som har med bröllopet att göra. Alltså inte berättar något för mig om dagen. Vad de gjorde eller kände eller tänkte. Utan via internet har hon lagt upp diverse trams om sitt bröllop. Så… jag är exakt lika viktig som alla andra människor i hela världen.

Hade hon berättar efter, delat med sig eller så hade jag nog känt annorlunda. Nu känner jag att vår vänskap är slut.

Det här en smutsig känsla och tanke. Jag vet att jag är småsint och kanske tom lite elak (min man påpekar detta för mig) men jag kan inte släppa känslan av att jag inte får vara med. Att hon inte ser mig som en person hon vill dela bröllopet med och då heller inte livet.

Eftersom att jag är en person som gärna “ger ingen” så hoppas jag att jag snart blir gravid och tänker dölja detta för henne till barnet är minst sex månader för att sedan bara säga “ja men gud ja, tvåan har vi ju haft hur länge som helst nu?! Vi fick hen i smyg!”

Nu ska vi iväg och handla. I helgen får vi besök. Hoppas ni är mer öppna och mindre småsinta människor än vad jag är!

Tåg i Tyskland

Att åka tåg i Tyskland är så galet lätt! Eller så är det extremt krångligt i Sverige.

Vi har åkt Berlin-München några gånger nu när V har jobbat en del i Berlin. Och alltså det är lätt lätt!

Platserna är sällan reserverade men vi brukar ändå reservera, då står det som ovan att platsen är reserverad mellan vilka stationer.

Tågen är typ i samma komfort som i Sverige vad gäller benutrymme och säten. Men platsen för bagage är enorm här. Det finns plats för både cyklar och barnvagnar uppfällda och säkert massa väskor!

Restaurangvagnarna serverar både god mat och öl. Öl ör ju generellt billigt i Tyskland och kostar på fat 40kr, alltså på tåget.

Dessutom finns det en familjekupé där familjer kan sätta sig tillsammans med lite mer utrymme. Och “lektanter” som sitter på massa spel och pyssel där du kan lämna barnen en stund. Japp barnvakt på tåg. Underbart! Dessa tjejer gör det så himla bra!

Så ska ni hälsa på kom med tåg!

« Äldre inlägg

© 2019 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑