Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Min rädsla

Igår var jag och Nils hos läkaren. Vi var på barnläkarkliniken och skulle prata om att jag blivit rädd för att Nils ska få diabetes1. Jag fick diabetes när jag var fyra år och vet inget annat än att leva med sjukdomen.

Det är omtvistat huruvida diabetes är ärftligt eller inte. Ingen annan i min familj ör sjuk i diabetes. Som barn, eller typ till jag var i yngre tonåren trodde jag att vänsterhänthet och diabetes hör ihop. Att om du är vänsterhänt har du också diabetes. Jag kände varken någon annan med diabetes eller som var vänsterhänt. Jag vet ju nu att det inte är så. Inget samband finns.

Men för varje dag som går närmar sig Nils åldern när jag blev sjuk och jag “letar” efter tecken på diabetes. Är han insulinkänslig? Verkar han ha lite diabetes? Är det på g nu?

När Nils dessutom visat sig var vänsterhänt har oron blivit en miljon gånger värre.

Jag är så tacksam för samtalet vi hade med en diabetesbarnläkare igår. Jag känner mig lugnare och mer logisk. Det finns inget jag kan göra om han bär på diabetes1 mer än att vara vaksam på symtomen. De riktiga som barn har. Inte de som jag kan ha vid olika socker.

Jag känner mig mycket bättre idag. Hoppas vid alla högre makter att han inte bär på diabetes1. Men gör han det får vi ta det då. (Ta i trä).

En utmattande komplimang

Nils har sin första mammiga-period i livet. Det är “mamma, mamma, mamma” hela dagarna. Och det är en komplimang. Han upplever livet som skrämmande nu och all tid och kärlek jag lagt ned på honom gör att han tycker att jag är trygg.

Men pappan då? Kanske någon tänker och Nils har en superbra pappa. Eller helt duglig iaf. Men ingen kan ta ifrån mig (eller Nils) att jag har tagit alla nätter sedan han föddes, är den som hämtat och lämnar och lagar mat varje dag, är den som tröstar och framförallt är jag den som avbryter det jag gör när han ropar. Ibland för 10 sekunder och ibland för längre tid.

Så att jag får den här mammigheten är ju en komplimang och ett kvitto för mig på väl utfört arbete.

men samtidigt är det så… kvävande. Det är som att jag inte får luft ibland och bara vill skrika, åt V, TA DIN JÄVLA UNGE! Låt mig läsa eller åtminstone gå på toa ifred!

Boktips: en äkta man – Dennis Lehane

Den här boken fick jag kämpa mig igenom. Den var inte alls bra.

En kvinna med olycklig uppväxt träffar en man som håller på med skumma affärer. Så är plotten.

Den här boken är lite drygt 400 sidor. Efter 250 sidor kommer man till själva händelsen. Innan dess handlar det om huvudpersonens barndom och saknade pappa vilket inte har något alla med själva händelsen att göra. Utan när huvudhändelsen börjar så försvinner bara bakgrunden och nämns aldrig mer.

Efter 250 sidor sker saker och ting ganska fort. Huvudpersonen förändras drastiskt och blir som en annan person. Vilket jag inte finner trovärdigt.

Helt ärligt så tycker jag att boken är ganska dåligt skriven med en stapplande dialog och mitt största problem med boken ör att jag inte alla gillar huvudpersonen. Jag har jättesvårt för kvinnliga huvudpersoner (ofta skrivna av män) som dricker alkohol för att döva känslor… kanske är det just att det inte blir trovärdigt när manliga författare beskriver kvinnors känsloliv? Eller att jag själv dricker alkohol väldigt sparsamt?

Jag gillade inte alls den här boken men för den som känner för att läsa den ändå finns den tex här.

Dennis Lehane har skrivit boken Patient 67 eller shutter island som filmen heter. Det är en fantastisk psykologisk thriller så vill ni lösa en spännande och bra bok av författaren läs den istället!

Middagstips: trattkantarellsoppa

Apropå soppa så gjorde jag en annan härlig soppa för någon stund sedan. Den ser ut som diarré eller kräks och var inte helt lätt att få på bild men tjena var god den var!

Är säkert god på annan svamp också. Här fina receptet!

Som ny eller?

Min jacka är välanvänd. Vi älskar ju att vara ute och min fantastiska skaljacka använder jag mer eller mindre varje dag. Dock har jag en grön nu. Jag tycker dock att senast jag tvättade och fixade den fick jag den varken ren eller med fungerande impregnering. Skalkläder ska ju heller inte tvättas allt för ofta men alltså… det var dag titta här!

Jag fattar inte hur den har kunnat bli så fruktansvärt skitig!

jag började med att gnida de skitiga delarna med en hård galltvål, alltså dvs hela jackan… sedan fuktade jag upp tvålen och gnuggade ytterligare med en svamp. In i tvättmaskinen med parfymfritt tvättmedel på 40 grader.

Åka hem-dagen

Om några timmar är det dags att åka hem. Den här veckan har varit så grå och så lyxig. Jag älskar tid med Nils.

Känns som alltid vemodigt. En kall fläck i magen som sprider sig i kroppen. Men det känns också väldigt bra att ge mig sånna här veckor och stunder. Ibland tänker jag att jag är en svag person. Att jag inte orkar jobba heltid jämt med “bara” fem veckors semester. (Alltså jag vet hur priviligierad jag är med betald semester). Hur hittar man energi när man jobbar och barnet är på förskolan och allt jag vill göra på helgen är att vila så att jag orkar jobba igen på måndagen? Lite överdrivet och lite deppigt men ni förstår.

Jag tänker dock att jag skapar dessa veckor av semester lite då och då iom att jag jobbar. Ekonomiska möjligheter. Och energi. Skulle nog bli galen av att vara hemma och hitta på saker hela dagarna.

Nu åker vi iaf hem om några timmar till intensiva veckor på jobbet. Om exakt en månad ska en delrapport in. Och jag känner mig inte redo för det. Och så är det jul. Och jag skulle gärna hinna tapetsera också. Och summera året. Julfix.

Tiden springer iväg och snart är vi i Stockholm igen.

Överlevnad

Nyligen stötte jag på historien om Vedem magasin. Är ni bekanta med den? Några tonårspojkar startade en hemlig tidning i ett koncentrationsläger. De dokumenterade allt som de ansåg viktigt. Och gömde det. Grävde ned det och lämnade det för efter världen.

Jag är helt fascinerad över sånna här saker. Att man för överlevnad tar pp sig roller, skapar och lever. Att folk inte lägger sig ned platt och bara inväntar döden, det fascinerar mig. Speciellt här där det rör sig om barn. Vissa människor har en styrka utöver det vanliga!

Jag tänker också på de här pojkarnas mammor eller föräldrar. Och på alla föräldrar som genomlider samma sak idag av olika anledningar. Tanken på att säga hej då till mitt barn och inte veta med säkerhet när eller ens om vi ses igen, den dödar mig inifrån. Eller kanske veta att vi ses inte igen. Vad som händer dig från och med nu får du hantera ensam. Som en vuxen. Men du är bara min lilla bäbis.

Vad skickar man med sitt barn? Hur säger man hej då? Vad säger man när man vet att det är sista gången man säger något?

« Äldre inlägg

© 2018 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑