Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

På ett dåligt ställe

Något blev förstört med min kollega. Hon som jag skrev om härom dagen.

Jag har så himla dålig erfarenhet av kollegor. Jag jobbade ju i början av den här bloggens historia jobbade jag på en jävla skitarbetsplats. Där jag mådde riktigt riktigt psykiskt dåligt .

och jag känner att när jag insåg hur mycket min kollega smörar så blev jag kastade till det där dåliga stället. Jag blir paranoid och har svårt att lita på någon. Kollar mig över axeln och tror att alla är elaka.

En av mina absolut sämsta sidor är att jag är dålig på att förlåta. Jag hat blivit sårad så många gånger och är långsint. Jag jobbade på den där dåliga arbetsplatsen sååååå himla länge. Det ska jag inte göra igen. Nu är det bara två arbetsdagar kvar sedan har jag semester. Jag hoppas känslorna mattas lite och att jag kan känna trygghet på jobbet igen efter ledigheten.

Även Natalia är i en konstig sits med en kollega, så ledsen för hennes skull men samtidigt så skönt att veta att det inte bara är jag.

Ett val jag inte haft

Jag har diabetes1 och har alltid haft det. Jag fick diabetes när jag var 4 år så helt ärligt så minns jag ingenting annat. Det är 30 år sedan jag fick diabetes nu och det har skett jättemycket utveckling inom diabetes så för mig har det blivit lättare och lättare.

Jag har aldrig blivit retad eller utsatt för något pga diabetesen utan de flesta klasskompisar har tyckt att det varit coolt med sprutorna och sticken. Så klart har det ändå varit jobbigt i sammanhang att vara annorlunda och jag har försökt dölja sprutorna ibland. Och vissa dagar är jobbig när blodsockret far runt men jag har alltid accepterat det. Nästan aldrig känt mig arg eller bitter.

Det är säkert lättare för mig för att jag fick diabetes när jag var aå liten. Jag vet inte hur det är att äta utan sprutor eller tänka på livet så att blodsockret är bra.

Det här har varit ett betydligt jobbigare val att acceptera.

Ett inlägg från kajsons julkalender.

När jag valde min utbildning

Jag utbildade mig först till idrottsvetare (en fil. Kand i idrottsvetenskap). Idrott var mitt största intresse och kurserna i humanbiologi är fortfarande bland de mest intressanta jag läst.

Jag kände dock att jag inte riktigt ville arbeta med det. Jag la till lite mer tid i skolan och blev en väldigt välutbildad personligtränare. Det ledde till jobb bland annat på Nike i London.

Jag ville dock jobba med människor. Göra en skillnad. Så jag fortsatte plugga och läste till en fil. Kand i didaktik, svenska som andraspråk och engelska. Samt en lärarexamen. Det finns så mycket jag hatar med att vara lärare. Att sätta betyg på barn tex. Och betygssättningen kryper lägre ned i åldrarna. Hatar det!

Att jobba så som jag gör nu på skolverket med olika typer av utveckling av verksamhet är roligt men jag saknar att jobba med människor. Alltså jag har ju kollegor men jag förändrar inga liv. Japp jag har höga krav på vad jag ska jobba med. Så vi får se var framtiden tar mig och hur jag ska utbilda mig nästa gång.

En del av kajsons julkalender.

Val jag glömmer bort

Sedan Nils kom för 2.5 år sedan kan jag ibland i perioder som är för långa känna att jag glömmer bort att välja mig själv.

Missuppfatta mig inte, jag älskar att vara med Nils, men jag saknar stunder då jag får tänka enbart på mig själv. Just nu är livet jobb, hushållssysslor, renovering och Nils.

Förra veckan målade jag naglarna för första gången sedan Nils föddes typ. Jag vill välja mer tid för sånt. Mer tid för småsaker i vardagen för min skull. Mer träning, meditation och pyssel. Byta ut det mot tid med mobilen och sånt onödigt. Visst låter det ljuvligt? Några som är med på ett 2019 med betydligt mindre mobiltid?

Ännu ett inlägg från kajsons julkalender.

Rövslickeri

Den senaste månaden (?) på jobbet har varit tung. Sedan januari är jag ju på en ny arbetsplats eller ja ny och ny vet jag inte. Under våren hatade jag det men nu under hösten har det varit okej. Men sedan plötsligt är det som om jag står där som ett frågetecken igen.

En kollega jag jobbat nära är så galet rövslickig mot chefen. Jag har förstått att hon inte skulle tveka på att slänga mig under bussen om det betyder en fördel för henne. Hon är där. Dagligen för frågor. Gör sig ärenden dit. Ja ni förstår. Tidigare har jag trott att jag kunde lita på henne. Så nu känner jag mig ensam. Igen.

Dessutom har jag redan lågt förtroende för min chef. Han är inte bra. Konflikträdd och hanterar saker så dåligt och mesigt.

Jag funderar fortfarande mycket på vad jag ska göra. Vad ska jag göra?

Kommer mer om min utbildning imorgon. Så… stay tuned.

Ett beslut jag är extremt stolt över

Mina relationer ör beslut. Och har alltid varit beslut för mig. Jag har flyttat mycket under min uppväxt och ja, även senare i livet, så att behålla vänner har alltid varit ett beslut. Beslut i att ringa, hälsa på, skicka brev eller meddelande, minnas viktiga dagar och skicka uppskattning på olika sätt.

Mina bästa vänner har jag känt sedan jag var 1 år, 2 år och 7 år. Vi har en historia att bevara och ingen kan säga de saker som de kan om mig. På vissa sätt blir det svårare och svårare för livet blir mer och mer upptaget med livet och barn och jobba men det är så värt det. Ingen kan ta mina barndomsvänners plats.

Att umgås över frukost är ett vinnande koncept för mig och en av mina vänner. Då kan barnen röja fritt i lekrum och vi äta i relativt lugn och ro.

Det här är ett inlägg i kajsons julkalender.

Det är lite mycket nu

Igår blev jag den stora snackisen på en föreläsning om interkulturella möten med arabisk kultur. Det hade jag tänkt skrivs om idag men jag vabbar. Och har asmycket på jobbet med deadline imorgon. Så snart vill jag berätta om det. Det var så spännande!

Annars tapetserar vi också. Och om 1.5 vecka kommer gäster från England. För att fira svensk jul hör. Satte in julskinkan i ugnen nyss…

det är lite mycket nu. Men jag känner mig ändå relativt pigg och peppad.

« Äldre inlägg

© 2018 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑