G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Boktips: en helt vanlig familj – Mattias Edvardsson

Jag hörde om den här boken på svenska nyhetsmorgon för, kan det var, ett år sedan? Men jag föredrar ju att läsa böcker i pocket så jag jag väntat och väntat och tänkte faktiskt spara den till sommaren men nu är den utläst och jag blev inte besviken.

Boken påminner om störst av allt av Persson Giolito men är betydligt bättre. Böckerna handlar om en tjej i övre tonåren som är anklagade för mord. Det blandad tillbaka blickar och nutid men efter att tag slutar likheterna. Jag tycker att personerna i den här boken känns mycket mer trovärdiga. Jag tycker mer om dem och det finns ett djup i personskildringarna som jag saknade i störst av allt.

Boken är lättläst. Korta kapitel och sekvenser som gör att det hela tiden finns ett driv. Inget är extremt utan allt skulle kunna hända. Boken berättas både från pappan, dotterns och mammans perspektiv. Jag gillade mammans perspektiv sämst. Kanske är det för att jag är mamma nu. Jag tänkte på det när jag löste boken att jag borde relatera till mamman nu och inte tonårsdottern. Jag ska inte avslöja så mycket mer utan uppmanar er bara att LÄSA DEN!

Jag har sett framsidan så många gånger och undrat vad den står för. Men nu undrar jag ännu mer varför de har satt det mest intressanta på baksidan?

Är fetman verkligen det viktigaste?

En av mina grupper jag studerar är en blandad grupp på slump, tänk er en klass 8 (de är 14-15 år). Jag har provat diverse olika saker där och märkte att det är tre elever som sticker ut. En är “normal”. En har en fysisk sjukdom. Och den tredje lider av psykisk ohälsa.

Nu när det är utvärderingstider så ska slutsater dras som sedan ska jämföras med andras slutsatser och bli till stöd (råd) (i vissa fall riktlinjer) för undervisning.

Personen med psykisk ohälsa får hjälp av olika instanser. Två olika samtalsterapeuter, besök hos sjuksköterska, anpassade studier av lärare osv. (Gu va jag önskar att alla unga som inte mår bra får sån här uppbackning, tyvärr tror jag det är långt ifrån så). Så nu är det dags för mig att skriva rapport. Och alla anteckningar från terapeuter och skolskötetskan är om elevens övervikt. Alltså alla.

Eleven är överviktig utan tvekan. Och inom sinom tid ska så klart detta behandlas men alltså att eleven gråter varje dag och har självmordstankar är enligt vården sekundärt till övervikten. Gah jag blir så less!

Jag hoppas verkligen att den vård hon får fokuserar mer på den psykiska hälsan och att det fokus som det verkar vara på övervikten är något som hon inte märker. Jag tänker nämligen att det är tillräckligt jobbigt att se att man är tjockare än alla kompisar utan att folk tjatar om viktnedgång hela tiden.

Boktips: falska vänner – Jane Harper

Fem kvinnor ger sig ut i vildmarken. Bara fyra kommer tillbaka.

Det här hade kunnat vara så spännande. Den australiensiska vildmarken och en död person. Lite Agata Christie. Men det är faktiskt inte alls spännande. Trots att författaren blandar in både pengatvätt, döda seriemördare (eller är han död) samt seriemördarens son som helt säkert håller på att mörda nu så finns det ingen spänning. Alls.

Det är för krystat. För många försök att skapa spänning. För rörigt skrivet. För konstiga kopplingar.

Jag ville verkligen bli slukad av den här boken men fick istället forcera mig igenom den. Översättningen var också dålig. Namn blandad ihop och jag antar att delar där jag saknade “liv” i språket kan ju helt enkelt vara en dålig översättning.

Vill ni ändå läsa den här boken så finns den här.

Emotionellt ansvar

I morse hamnade jag i en länk-stafett där jag började med att läsa i GP om en ung tjej som fått pris för sin film om emotionellt ansvar. Det fick igång min hjärna och jag började fundera på vad de satte för mening bakom orden, googlade och hamnade här Hur delar man på det emotionella arbetet? av Jeanette Öhman. Därifrån började det snurra än mer, för jag känner igen mig så oerhört!

I samtliga mina relationer har jag tagit det större ansvaret, såväl för att upprätthålla vår relation som relation till andra familjemedlemmar och eventuellt gemensamma vänner. Att dela på ägandeskapet har varit en utopi något som jag vetat om aldrig kommer att uppnås och samtidigt har jag dragit det tyngre lasset och när min energi tagit slut då har relationen skrumpnat ihop och torkat. Jag ser mitt mönster, jag ser att jag gjorde det med min exmax och jag har gjort det nu med T. Jag ger, ger och ger. Jag möjliggör och planerar, jag säkerställer att vi har tid för mys och andra relationsbyggande aktiviteter.

De senaste halvåret är det den biten som åkt på stryk. Jag har inte kunnat lyckas ta ansvaret för känslorna sen jag flyttade. Att göra det på distans, med extremt begränsad tillgång till mannen är det svårt att underhålla eller bygga någonting. Jag upplevde samma sak när jag gifte mig, mannen försvann bort som till ett annat universum och jag stod där kvar som den som försökte få saker att fungera.

Är det ett generellt problem många män har att de inte förstår att relationer intefungerar om man inte investerar tid i dem? Relationer byggs av gemensamma mål, planer, gester, tankar osv. Relationer kräver att man bryr sig om hur den andra människan i relationen mår och att man tar ett visst ansvar för att den personen mår bra.

Vad tänker ni, har ni samma utmaningar i livet?

Fotvårtor

När man är gravid är man, enligt min barnmorska, mer mottaglig för att få fotvårtor. Och visst fick jag en. Inget egentligt problem men inte heller så fräscht. Så i ja, men typ tre år har jag försökt få bort den. Men det har varje gång lett till att den spridit sig och tillslut hade jag fyra vårtor.

Jag har provat det mesta inom vårtmedel och frysning. Men envist har den bitit sig fast.

Så tillslut förklarade jag krig. Nu jäklar.

Först ett lager vårtmedel. Som jag lät torka hjälpligt. Och sedan på med ett lager nagellack. Huden runt om tog mycket stryk men på ca 1 vecka så ramlade den största (första) vårtan av. Och de andra har blivit betydligt mindre. Jag har provat både vårtmedel och nagellack var för sig men det har inte gett några resultat.

Alltså jag målade med båda dessa medel morgon och kväll i ca 1 vecka för att få resultat. Nu låter jag huden vila lite innan jag ger mig på de sista vårtorna.

Vecka 20

Jag vet inte vad som händer den här veckan. Jag ska rösta i EU-valet. Det känns superförvirrande att rösta i Sverige men se kampanjer för tyska kandidater. Till nästa val så kommer jag nog anmäla mig till att rösta här, alltså EU-val. Jag känner att jag vet för lite om EU. Det känns som att EU inte vill att jag ska veta så mycket. Jag röstar, som alltid ideologiskt med hjärtat, en för alla, alla för en.

Annars rullar vardagen på. Pratade med min chef i 10 sekunder i veckan och det gör livet lite lättare. Men bär på en ledsen känsla. Mycket som är osäkert på min arbetsplats och mänga som är upprörda. Det kommer mer om det i veckan.

Har precis ätit söndagsmiddag med min svärfamilj (heter det så?) och nu ska jag äta ostbågar och se på true detective med V. Måste bara hänga en tvätt först…

Vardag

Hemma igen och vardagen kicksparkade mig rakt i ansiktet. Kaos och bränder lite överallt, något som jag tror att vi nu löst ut det mesta av. Sen är det medarbetare som mår mindre bra på grund utav den sjukskrivna kollegan. De tar på sig fullt ansvar för att fortsätta leverera och jobba i samma takt som tidigare även om en nyckelresurs saknas.

Jag kan inte beskydda dem, då får jag stå och övervaka dem under deras arbetsdag och ni hör ju själva att det inte går. När jag sen, gör min chefsliga uppgift att veden svara varandra med respekt. Andas en gång innan de hasplar ur sig något vasst eller upprört. Då reagerar de som små barn “Men hen då, jag tänker inte ta hela skulden”. Jag måste erkänna att bättre föräldraskola finns nog inte!

Sen blev jag invald i bostadsrättsföreningensstyrelse. Genom mitt förnamn och husnummer, inte ens en presentation. Har aldrig blivit invald i något utan en presentation och omröstning. Det kändes, vårdslöst!

Jag kan också litegrann ha aktiverat ett Tinder-konto. Det är vår, T är… ja jag vet inte, frånvarande är nog den bästa beskrivningen. Sen han uteblev från förra veckans fest med ett kort formellt sms har han inte ens försökt träffas för att prata om det.

Borde jag formellt göra slut med honom? Och hur gör jag det, ett sms? Han svarar ju inte när jag ringer… eller ska jag vänta tills när jag träffar honom? Enligt honom har vi ju dejtat sen ja, jag vet egentligen inte när. December 2017?

Nu är det fredag, sen hade det varit gött med en helg av återhämtning och träning!

Mens utan hormoner

Jag vill vara en sån person som pratar om mens utan problem. Men jag är inte det. Jag blir generad. Känner det som om mensen blöder igenom lite för varje gång jag säger ordet. Mens. Övar mig. Blir bättre. För att bryta stigmat jag känner. För de yngre som jag träffar varje dag. Som har kodord och systerligt hjälper varandra med bindor och tamponger.

Mensvärken som jag slapp med spiralen är tillbaka. En Ipren eller två. Värmekudde. En varm dusch. Det hjälper. Och smärtan är mindre nu än i tonåren. Då den övermannade mig varje månad. Golvade mig på en gång och fick mig att dra täcket över huvudet. Fast det fick man inte. För mens är ingen sjukdom. Jag levde på. Log. Gjorde det som förväntades av mig. Med den där molande smärtan i magen. För att man inte får låta kroppen vinna.

Utan hormoner har menscykeln blivit längre. 34 dagar säger min app. Appen är förvirrad. Den vägrar inse att alla kvinnor är olika. Den larmar varje månad för att mensen är för sen. För lång. Jag har aldrig haft koll på mensen. Inte i en kalender eller i huvudet. Mensvärken sa alltid till. Samma sak nu. Men lite konstigt känns det. Att den blivit längre. Är det kroppen som blivit gammal tänkte jag en morgon? Är detta början på förfallet?

Palermo

En hälsning från ett kallt och blåsigt Palermo. Vi har tillbringat de två första dagarna med att utforska staden och det gamla historiska centrumet med byggnader från 1100-talet. Och idag ville vi se staden från ovan och klättrade de 906 höjdmetrarna upp till toppen av Monte Pellegrino. På vägen upp fascinerades vi av den stenlagda vägen, utsikten och kastvindarna. Vi var inte många som gjorde den mödosamma klättringen via Palermos skyddshelgon Santa Rosalias kyrka till den mastbeprydda toppen.

Väl nere hittade vi en uteservering med infravärme och rödvin innan vi strosade hemåt och sjönk ner i varsitt värmande och upptinande bad.

Middagstips: lax med romsås

Jag älskar sås. Mat utan sås är så torrt och tråkigt. Älskar såser med creme fraiche lite extra. Älskar faktiskt creme fraiche, kan äta det med sked. Är inte riktigt lika förtjust i majonnäs men i en sås är det ju prima!

Ugnsstekt lax med romsås och koktpotatis. Koka potatis och steka lax i ugn antar jag att ni kan så jag tipsar om romsåsen. Så här gör jag:

Blanda lika mycket creme fraiche och majonnäs. Ca 1 dl av varje för fyra personer. I med 100 gram rom, 1 finhackad rödlök och massor av dill. Toppen över i är saft och skal från en citron! Blanda i he i salt och peppar. Njuuut!

« Äldre inlägg

© 2019 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑