G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Ett inlägg bara till Ika: 

Ika här låg ju s-grillen. Nu är det en liten modell av Sundbyberg man kan titta på. 

Att kunna läsa 

Vi föds alla som analfabeter. Ingen kan läsa när vi föds. Och sedan har en del av jordens befolkning priviligiet att få lära sig läsa. Något som tyvärr inte alla får och främst flickor blir utan läsningen. 

Jag älskar att läsa och lärde mig läsa när jag var fyra år. Böckerna är källa till ny kunskap och andra delar av världen, men också glädje och avkoppling. Jag älskar att läsa. Det är, ta mig tusan, det bästa jag vet. 

Jag längtar så till jag kan börja läsa för Nils. Jag hoppas att även han kommer kunna finna glädje i böcker. 

Under graviditeten läste jag ingenting typ. Jag orkade inte. Och nu har fokuset inte heller varit på läsning men i höst, då hoppas jag kunna återinför läsningen som en daglig rutin i mitt liv igen. 

Avlastning och kärlek 

Gu va jag och Nils blir bortskämda. Idag fick jag sovmorgon då min bästa vän (eller en av dem) tog Nils en timme efter frukost. 

Sedan var vi hos min syster och drack kaffe och nu är en tredje vän barnvakt då jag ska “hem till farmor”. Hon ligger här bredvid mig på tåget i en urna och jag ska ta henne till farfar i en liten håla utanför Västerås. 


Jag njuter. Och Nils njuter. Men samtidigt får jag lite dåligt samvete. Är han borta från mig för mycket? I andras famn lixom. Jag är ju precis bredvid. Och han är ju bara i famnen på mina närmaste vänner som vi vill ska vara delaktiga i hans liv. 

Jag skjuter det dåliga samvetet åt sidan och är så tacksam för all den här avlastningen jag får och kärleken Nils får. 

En galen man 

Jag har fått för mig att jag vill jobba. Nu. Jag har varit hemma en vecka själv och jag trivs inte helt med det. Så jag skulle vilja jobba och har fått en öppning där jag jobbar 20% av min heltid och ska isf vara på jobbet mellan 18-21 en kväll i veckan. 

Åh det lockar så. Men är så klart lite kluvet! Men jag tror verkligen att det skulle vara bra för mig. 

Det jag vill komma till är att V är 100% stöttande! Så underbart att ha en man som kan lyssna, även på det jag inte säger, och sedan stötta mig. Att börja jobba om än väldigt lite när man har ett så litet barn är inte normen här utan folk tycker nog att jag är lite dum i huvudet. Fick frågan om jag inte borde prata med en psykolog om min vilja att jobba. Och V stöttar dessa galenskaper. 

Att ha en man som är lika galen som mig eller i alla fall som accepterar och uppmuntrar mina galna idéer. 

Lillåsen

Jösses vilken sommar det varit och jisses vilken höst det blir. 

Under sommaren har det varit mycket fläng, minimalt med sömn, mycket stress och lite ledighet. Inget jag rekommenderar men jag gillar det jag gör och det är så jag rättfärdigar det. Men ja, jag skulle om det gick kunna sova en vecka. Dessutom har jag typ bott i en väska. Inför hösten har jag funderat över hur lite jag kommer vara hemma. Så efter lite våndande kom jag fram till att jag skulle hyra ut mina två rum i lägenheten. Tiden gick och gick och idag skulle den nya hyresgästen flytta in. Stressen alltså haha. Jag har inte riktigt hunnit förbereda detta. Vi hann med ett besök till IKEA tidigare i veckan men jag har inte hunnit bygga ihop det. Egentligen skulle jag köpt till bygga-ihop-tjänsten men var endast gång får jag för mig att jag gillar att skriva och sätta ihop saker. Det gör jag också, i cirka 3 minuter. Sedan tröttnar jag. Som ett litet barn. Men idag var jag så illa tvungen och fort behövde det gå för möblerna skulle byggas och rummen tömmas. Det gick! Det mesta går ju om man bara är lite envis. Skrivbordet var mucho lätt och väldigt snyggt tycker jag. Gillar bambun och enkelheten.

Fred och frihet 

När Nils sover som en stock på vår stora dubbelsäng, helt utan ett bekymmer i världen, då slår det mig att inte alla barn (och vuxna) kan sova så. 


Jag är så tacksam för att jag lever i ett land i fred. Jag är tacksam för alla friheter vi har. Vi får tänka, tycka och tro vad vi vill. Vi får älska vem vi vill och vi jag ett skydd av staten. 

Jag är glad och stolt över att vara en del av det. Att betala skatt, skänka leenden och ge tillbaka. Jag har en strävan att göra världen bättre. Omöjligt uppdrag? Ja visst! Men kanske kan jag förbättra världen för en person och det är mer än nog för mig. 

Sverige 

From idag och hela den här veckan kör jag på inlägg om tacksamhet. Jag har så lätt att bli gnällig och det ska brytas nu. 

Idag åker jag och Nils till Stockholm och jag är så tacksam för att jag har den möjligheten. Att jag har massor av föräldraledighet och kan ge Nils språkbad i svenska och hänga med två av mina bästa vänner som har barn som är två månader äldre och två veckor yngre. 


Jag är tacksam för att Sverige är nära oss. Och att det inte är allt för dyrt att flyga dit.

Tacksam för att jag har kvar vänner där trots att det var 14 år sedan jag flyttade därifrån. Tack för Sverige! 

Köpa mig en nystart 

Nämnde tidigare att det är mycket fika nu. För mycket fika. Jag behöver äta “bra” mat för att gå upp i vikt och må bra i min diabetes men besök, trötthet och tristess gör att jag har så svårt att sluta med fikat. 

Men nu är Vs semester slut och det är dags för vardag så nu räcker det! 

Första dagen (i måndags) åt jag kakor till frukost. Går int så jättebra med andra ord så jag köpte mig något för att komma igång. Kanske inte det bästa sätter men men… 


Köpte mig en större vattenflaska i metall. För sockersug, vilket jag har för mycket av nu, kan ofta orsakas och lösas av vätska. Vatten då. Så med min dyra flaska ska jag dessutom motivera nig att dricka mer. Och påminna mig om att jag är för snål för att köpa fika nu. 


Älskar känslan av att dricka ur metall, jämfört med plast, och tycker om att spara på naturen. 

Japp jag kan rättfärdiga detta köp på många plan. Nu ska jag skärpa mig med maten i alla fall! 

Inbillad ensamhet 

I måndags var jag lite panikslagen över min mammaledighet. Lixom, shit!, ska jag vara hemma i nästan ett år!?!?! De flesta jag lärt känna här är via jobbet men under sommaren så har vi inte hörts så mycket. Semestertider och så där.

Men så i måndags så fick jag för mig att vi inte var vänner på riktigt. Lixom att vi bara umgicks för att vi jobbade tillsammans men att hon inte riktigt tyckte om mig. Så jag smsade henne och fick inte svar direkt. 

Jag blev så ledsen. Målade upp bilder och funderade på vad jag gjort henne för dumt i flera dagar, hade sån där ångest-ont-i-magen ni vet?! 

Men igår var hon och två andra kollegor hos mig och fikade. Så mysigt och precis som vanligt. Jag hade så klart bara inbillat mig allt det där. Att vi inte var vänner och så. Är ni fler som kan göra så där? Verkligen måla fan på väggen! 

Jag tänker inte skämmas

Jag var en sån där kvinna som aldrig klagade över mensvärk eller pms. Mens och allt med det var något man skulle dölja och jag blev obekväm när andra pratade om sin mens. 

Men sedan blev jag gravid och något hände. Min kropp blev både min och Vs. Den gjorde något som var vårt och då kändes der viktigt att kunna prata om hur det kändes i kroppen. Sedan gick det ju inte att dölja att jag kräktes hela tiden. 

Och ju mer jag öppnade mig om min graviditet, problem med amning och oro inför föräldraskapet desto mer fick jag höra att andra kvinnor tänkte likadant. Och jag är så trött på att “kvinnoproblem” som mens, pms, graviditet och amning är sånt som ska döljas. Som är pinsamt och skämmigt. Varför kan inte killar något om mensvärk? Eller varför delar inte vi kvinnor med oss mer om amning? Av mina tre närmaste kollegor har ingen kunnat amma heltid. Varför säger vi inte sånt? Inte för att trycka ned eller måla fan på väggen utan för att informera och peppa. 

Så från och med nu, ska jag och jag hoppas fler med mig, prata om våra pinsamma men naturliga kvinnliga funktioner helt utan att skämmas. För mig krävs det övning men nog ska det gå. 

« Older posts

© 2016 G i r l y t a l k

Theme by Anders NorenUp ↑