G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Konservering av sommar pågår 

Vintern som just gick var den tyngsta i mitt liv. Jag älskar ju vintern! Men fy fan vad det var mörkt och rått och snöfritt och en bäbis som inte sov alla typ. Jag var så fruktansvärt trött och under isen. 

Därför, alltså av rädsla för ännu en ändlös vinter, konserverar jag sommaren nu. Eller ja, har gjort ett tag. Jag fryser in så mycket jag kan av allt. Hittills är det jordgubbar, rabarber och svartvinbärsblad som fyller frysen men jag hoppas också att svenska blåbär ska göra dem sällskap. Jag har noll motivation för bakning och saftande just nu, Nils sover ju fortfarande ganska lite på dagen, men älskar att frysa in. Tänka att vi kan göra rabarberpaj i november eller jordgubbssylt i februari det gör mig så glad. Rik känner jag mig. 

En sak som jag gjorde i våras var isbitar med syrener. Det luktar inget utan känns bara så himla somrigt och lyxigt. Ska ha dem på jul typ. Kommer finnas för en dag hela hösten om så händer. Ett lätt och snabbt pyssel även för oss som har små marodörer. 


De ligger alltså i en plastpåse i frysen nu. Så fint! 

Morgonen…

…är nog den bästa stunden på dagen. Så här års försöker jag att titta till mina blommor en stund varje morgon. Ser kollar hur min tomatplanta mår, vattnar lite, kollar att klematisen växer. Sådant medelåldersbeteende odlar jag och jag mår bra. 

En stund i morgontystnaden, en tidig sol och fågelkvitter. Nog för att det idag var mer av skat-kackel, men ni förstår vad jag är ute efter. Funderar lite på hur mina blommor ska överleva Frankrike… måste lösa det problemet inom kort.

Världens bästa barn 

Varje gång vi umgås med andra barn så känner jag att Nils är världens bästa barn. Alla kategorier. 

Han är inte speciellt skrikig vilket jag älskar. Däremot kan han ju bli arg och sur och grinig men det är sällan han lixom bara står och skriker. 

Det är lixom aldrig fel på det andra barnet heller utan som nu i helgen så kan jag älska det andra barnet djupt. Men jag känner att jag är den mamma jag vill vara och det har format den son jag vill ha. Och jag älskar den känslan! 

Dock är Nils helt slut av allt umgängen i helgen så nu blir det några lugna och ensamma dagar innan vi drar iväg på semester! 

Iceland here I come!

Igår fick jag en så galet bra idé, jag ska under min kommande semester ta mig tiden och åka och hälsa på Natalia!! Saknar henne något så  fantastiskt, och jag får ju min egen “lokala” guide. Dessutom, vad kan vara bättre än att festa i Reykjavik med Natalia? Galnare kan det nog inte bli!! Nu ska vi bara bestämma när, sen köps det flygbiljetter.

Släktträffen

Gårdagens släktträff. Ja, vad ska jag säga. Fem timmar. Allt från mormor till unga kusiner. Cirka 3 totalt som pratade engelska. Typ ingen som sa något på engelska. Jag kände mig jättedum som inte kan isländska. Det värsta var när dom skrattade. Då ville jag skjuta mig själv. Ett helt rum med folk som skattar och jag har ingen aning om vad de skrattar åt. Efter cirka tre timmar har man slut på fokuspunkter att titta på. Det blev, för mig, bara märkligt och plågsamt.

Sammanbrottet efteråt var ganska förutsägbart. Och eftersom det alltid är svart eller vitt för mig så såg jag noll framtid för Icey och mig. På vägen hem Icey tog mig till den vackraste solnedgången. Höll mig i handen och förklarade att det är helt irrelevant för honom att jag inte pratar isländska, att jag är fantastisk, att vi är ihop med varandra och inte med varandras familjer och att jag är den viktigaste personen för honom. Några tårar senare så var det okej. 

Glad midsommar!

Det är söndag efter midsommar och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag oroat mig lite för den här helgen. Alldeles särskilt efter förra helgens samtal har det snurrat en och annan tanke. Under våren har mitt allmäntillstånd ju inte varit på topp och att blanda det med alkohol har i land (läs ofta) slutat med tårar, självömkan och andra ocharmiga tendenser. 

Nu sitter jag här och kan summer en midsommarhelg som utföll mycket bättre än vad jag ens hoppats. Den har varit glad, full av skratt och social stimulans. Vi var inbjudna till en fest i Värmland där vi var strax över fyrtio deltagare, de allra första nya för oss båda. Logi var löst men för att få lite privatliv valde vi att göra en repris på förra årets lyckade beslut och sov i bilen. Vi földe helt sonika baksätet och lade in en madrass och där sov vi, och slapp lyssna på tjugotalet fulla personers snarkningskör. 

Vi körde upp i torsdagskväll efter jobbet och plockade upp vänner på vägen. Fredagen fylldes med typiska midsommartraditioner band två blomsterkransar, högg och klädde en midsommarstång, det ösregnade, sjöngs snapsvisor och lektes lekar. Det bjöds dessutom på nattliga bad, kanotturer och kompistjafs. Jag minns att jag någon gång under kvällen var på väg ner i mitt lilla mörka hål, men aktivt valde att stanna där. Betraktade min tanke och sen motade bort den, och det gjorde mig än mer glad att jag var tillräckligt stark att inte dras med ner i mörkret och börja tycka synd om mig själv. Jag hade ju för sjutton en bra kväll! Vid halv tre kröp jag ner och kunde summera en härlig, typisk svensk midsommarafton och kunde krypa nära, nära en varm Mr T.

Nu är vi hemma igen och jag har hunnit träna, slappa och läsa ut en bok. En väldigt skön och avslappnad söndag!

Att trösta en pojke 

Under min uppväxt typ till jag var strax över 20 hade jag ingen rätt till mina känslor. Med min familj så var det alltid min pappa som bestämde vad vi skulle känna. Han bestämde när vi gjort fel, skämde ut oss till vi började gråta och sedan skulle vi vara glada igen. Blev vi knte glada tillräckligt fort så skällde han mer. Jag fick aldrig vara trött, ledsen eller lycklig utan min pappas medgivande. 

Killar är ju oftare där idag. Har färre uttryck för sina känslor. Många känslor samlas ihop till ilska och våldsamheter. Det gör mig ledsen och jag tänker att det är en förlust. 

Med Nils försöker jag därför uppmuntra att han har könslor utan att kanske uppmuntra känslan. 

Tex om han ramlar och blir ledsen så tar jag upp honom och säger “jag förstår att det där gör jätteont” och håller om honom till han slutar snyfta. Jag vill att det ska vara okej och även om det är jag som höjer rösten så att han blir ledsen så kan jag ju förstå det och bekräfta att han känner “rätt”.

Men just på grund av att jag tycker att det är viktigt att trösta på ett sätt där man ger barnet rätt till känslan så vill jag gärna att det är typ jag eller V som tröstar, vi gör ju så klart lika. Idag hade vi en sits där Nils skrek hysteriskt och Vs pappa försökte tvinga honom ur min famn till Nils farmors. Sånt ör jag allergisk mot. Är Nils ledsen och sökt tröst hos mig så är det min plikt och skyldighet att trösta och ge kärlek. Visst jag fick äta lunchen kall men jag fick också 15 pussar över hela kroppen. Belöningen! 

Sommarsolståndet

Jag gillar verkligen Vintersolståndet, då vänder det. Det är mitt i den mörkaste tiden på året och så går man mot ljusare tider igen. Det är hoppfullt och energigivande. Sommarsolståndet är ju något helt annat, då vänder det mot mörkare tider, men med tanke på att solen är nere i ca 6 timmar per dygn så känns det ju okej.

Hade en plan på att cykla ner till kusten och ta fina solnedgångsbilder igår. Orken tröt så det enda jag gjorde var att packa inför en midsommarhelg i Värmland och prata i telefon med min mamma. En mamma som inte delges strulet i relationen, jag gillar att köra med öppna kort. Men jag orkar inte med att hon gör en stor sak av det och kommer med tusen frågor, jag känner också att jag inte vill att T blir bedömd utifrån något han sagt i förtroende och som han vill jobba med. Så hon får gå glatt ovetandes.

Svängde förbi Ts hotell imorse och lämnade av öl och Jägermeister. Jag måste erkänna att det snarare ser ut som vi ska på oktoberfest än Midsommarfirand om man tittar i bagaget på bilen nu… men vädermässigt kanske det överensstämmer rätt bra?

Sen berättade Natalia att man inte firar Midsommar på Island, va? Snacka om att jag blev förvånad. Trodde de om några skulle fira Midsommarstången sne och rocka brallorna av Små Grodorna, för att inte snacka om allt “rullande runt i sänghamlen” som jag föreställt mig att de sysslat med en helg som denna. Fördomar, jajemen!

Allt i ett sms:et och utgång

Lördagen. På väg hem från lunchen får jag ett meddelande från min mamma som undrar hur jag har det och påpekar att det är konstigt att jag inte hör av mig. Jag känner att jag mår väldigt bra och känner mig både älskad och trygg så av bara farten svarar jag att jag mår bra, inte orkar höra av mig för de klagar bara på mig och att jag ska till Island. Min mamma svarar att hon inte tycker de klagar, undrar var jag ska bo på Island (min bror ansvarar för ett hotell här så hon vet att det är hotellpriserna är helt sinnesjuka) och får även med att min moster har fått en väldigt ovanlig automimmun sjukdom. Jag svarar att jag träffat en kille och att jag ska bo hos honom, att jag visst tycker att det klagar och hackar på mig och undrar om min moster kommer bli bra och frågar om en kompis eventuellt får sova någon natt i lägenheten i stan. Jag får som svar att kompis kan sova över, att det är lite trixigt med nyckel och att hon och min pappa bara vill mig väl och att läget är oroligt för min moster. Hela sms dialogen håller på fram tills jag är i ner i stan. Hon kommenterade aldrig delen om att jag ska bo hos en kille jag träffat. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Sedan dess har min mamma fått postadressen så hon kan skicka min post. Dock inga fler kommentarer om at vi träffat någon.

Efter allt det där så var jag lite disträ och egentligen inte på ett partyhumör. Men jag hade sett framemot att gå ut och socialisera så jag bestämde mig för att göra det bästa av det. Vi började med lite häng på The English Pub. Där har jag varit förr. Den ligger på en gatan med kanske 3-4 restauranger/barer och på baksidan är det ofta vindstilla så det är populärt det soligare dagarna. Efter ett tag började jag bli hungrig och ville bestämt ha hamburgare. 

Innan middagen tog ett pitstop på Petersen Rooftop Lounge. Fin utsikt, härligt terass men förmodligen ännu härligare när det är varmt haha. Middag intogs på Block Burger. Älskar ställen med typ 5 hamburgare på menyn. Block burgaren var god. Det var ingen superspännande hamburgare utan simpel men med gott kött. Efter middagen fanns det inte många ställen med happy hour kvar. 

Typ bara ett, Kiki. Stans gay bar. Jag tvingade med mina kompanjoner dit. Man ska nog inte gå dit förrän väldigt sent. Jag har hört att det är ett grymt ställe att dansa på så jag tror jag ska komma tillbaks men dock vid ett mycket senare klockslag.  Sedan gick vi till en sunkig bar som heter Boston där anslöt några kompisar. Min kompis Hannes kom och det gjorde mig superglad. Sedan åkte vi hem. Typ, vi kan ha gått förbi Petersen för att säga hejdå till några norska män jag raggade upp. Och jag älskar det med Icey. Att han låter jag vara jag. Han låter mig flörta med främlingar, vara lite pinsam och galen. Det finns ingen svartsjuka utan bara väldigt mycket tilltro och kärlek. Vilket förvisso ibland kan få mig att känna att han tar mig för givet men att han litar på mig och aldrig säger ifrån är för mig väldigt viktigt. För jag är lite galen och lite knäpp och det må vara några av sakerna han älskar med mig men det är också saker som kan tyckas göra mig till en dålig flickvän.

Ett omskakande möte 

Igår var jag ute och träffade elever för en referensgrupp jag behöver till hösten. Jag gör den här veckan en kort kartläggning för att se så att jag får en blandad grupp. En intervju brukar ta, beroende på hur dålig de är på tyska, 5-10 min. Vi pratar kort om deras skolbakgrund, vilka språk den kan prata, skriva, läsa, först och väldigt lite om familjen situationen och vad de tänker om utbildning i allmänhet. 

En av dessa kvinnor satt jag med för länge. Helt fascinerad. Henne ska jag berätta om nu. 

När kvinnan kom fram till mig gissade jag snabbt att hon var i min ålder, hon visade sig vara ett år äldre än mig, 34 år. Hon berättade att hon kommit hit från Syrien och studerat tyna i snart ett år men varit i Tyskland i två. “En månad efter att jag kom hit födda jag mitt barn”. 

Det var hennes femte barn. Nu är hennes man pappaledig så hon får studera. Jaha sa jag, och antecknade att hon bor med sin man och deras fem barn. “Nej nej min nästäldsta dotter bor i Köln. Med sin man. Hon ska snart ha tvillingar!!” 


Jag kände att jag först inte fattade någonting. Hur kan en kvinna på 34 år, modern, i min ålder, gifta bort sitt barn på det här viset?! Men samtidigt kan jag ju så klart inte drömma henne. 

“Hon är 19 år. Jag bad henne att hon inte skulle gifta sig att hon skulle studera och göra roliga saker först men hon är ju myndig och kär så hon gör som hon vill”. 

Jag började räkna och insåg att hon fått barn väldigt ungt. Väääääldigt ungt. Hennes äldsta son är 21 år. Hon är 34 år. Och har varit gift i 22 år. 

Hon brann för barn och vill jobba på förskola eller som lastbilschaufför. Hon pratade om att barn inte ska vara någons fru och ta hand om sina svärföräldrar eller föräldrar utan bli omhändertagna. 

Kände mig chockad över mötet. Så stark kvinna. Så tacksam över att jag inte blivit bortgift. Att jag inte fick barn som 13-åring utan 33-åring. Galet vad olika öden vi kan ha. 

« Older posts

© 2017 G i r l y t a l k

Theme by Anders NorenUp ↑