G i r l y t a l k

Samlade inlägg från Natalia & Alex & Happy

Det är lite mycket nu

Igår blev jag den stora snackisen på en föreläsning om interkulturella möten med arabisk kultur. Det hade jag tänkt skrivs om idag men jag vabbar. Och har asmycket på jobbet med deadline imorgon. Så snart vill jag berätta om det. Det var så spännande!

Annars tapetserar vi också. Och om 1.5 vecka kommer gäster från England. För att fira svensk jul hör. Satte in julskinkan i ugnen nyss…

det är lite mycket nu. Men jag känner mig ändå relativt pigg och peppad.

Bergen

Ny helg, ny destination. Ja herregud vad vi veckopendlar. Denna helg är vi i Bergen då jag behöver vara här för jobbet några dagar nästa vecka. Vi har dessutom upptäckt att det är så mycket härligare att resa på lördagen.

Denna vecka har varit så sjukt intensiv. Jag har känt mig stressad hela veckan så jag tog ledigt på fredagen för jag fattade inte hur jag skulle få ihop det. Dessutom har jag varit på dåligt humör. Första veckan då jag känt att det är hopplöst tråkigt på jobbet. Det har skurit sig med en kollega och jag orkar inte med någon politik så tackat hellre för mig. På onsdag kom mina föräldrar, på torsdag var det räkfrossa hos en kompis och igår hade vi julfest med jobbet. Så det var kanske inte så märkligt att migränen kom inatt. När klockan ringde 06:30 mådde jag så illa. But we made it!

Idag har vi strosar och kan konstatera att Bergen är en charmig lite by so inte alls är så liten.

Kärleken och barnfrågan

Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

Att renovera ett kök…

…kan säkert gå smidigt och jag tyckte jag hade lagt en plan för att ge oss smidiga förutsättningar.jag undvek att göra om planlösningen alltför mycket. Jag behöll diskho och diskmaskin på samma platser där det tidigare köket haft dem, likaså spishällen undvek jag att flytta för att slipps krångla med ventilationsrör. Låt oss säga att jag nästan lyckades. För även små justeringar är omständiga om det vill krångla.

Köket är en del av ett större rum på bottenplan. Det är en yta på totalt 4*6m (större än en av mina gamla studentlägenheter!) och när man tidigare klev in rummet möttes man av en vägg. Den vägg som kylskåp och skafferi står mot på fotot ovan. 

Den väggen bestämde jag mig omgående för att riva, för att få en öppnare och socialare, känsla och bygga en ö eller köksdisk där gäster kan sitta och hänga när maten tillagas. Högskåp med ugn och kylskåp ville jag ha på väggen in till grannen och tja, resten fick bli skåp.

Så rivandet av köket gick smidigt även om det var väldigt hårt monterat. Det gick på en halvdag att plocka ner allt och sorters upp det på ett släp. Sen kom momentet att riva väggen, något som var omständigare och min förhoppning om att kunna slipa upp och lasera golvet gick om intet då väggen var byggd före golvet lagts. Så det beslutet blev lätt att fatta – bara att lägga ett nytt!

När allt var rivet började pappa laga tak och väggar medan jag och mamma började måla. När man river gammalt kakel är det tyvärr lättast att skära bort med gips och allt. Så stora hål i väggen skulle gipsas och även fläktkanalen skulle justeras och taket därmväggen suttit fixas till. Och el skulle justeras för kyl, ugn och bänkbelysning. Sen lades det golv och där togs en paus. Pappa åkte hem och laddade batterierna (och jobbade på kontor) i tio dagar innan han kom tillbaks för renovering del 2.

Under tiden han varit hemma hade jag fått köket levererat. En mer avancerad form av plockepinn eller lego för vuxna. Och jag började montera. Skåp, lådor och andra delar skruvades ihop och sorterades för att så enkelt som möjligt placeras ut.


Pusslet kunde börja. Hörnskåpen skulle först på plats som utgångspunkt, sen byggdes det ut mot fönstren. Och efter ett tag insåg vi att diskhon flyttats en och en halv decimeter närmre fönstret och var tvunget att förlängas, liksom vatten ledningarna till kranen. Jag besökte Byggmax för 311 gången och köpte nödvändiga byggdelar och pappa fixade. Dessutom hade vi insett att för att får ätt lutning på avloppet kunde det inte dras under köksskåpen som är brukligt, utan vi var tvungna att borra upp i skåpsstommarna för att kunna dra ledningen där – för rätt lutning och minst spänning.

Därefter kom montering av ugn och micro. Med en bror som elektriker fick jag hjälp att fixa de delarna däremot själva in monteringen av ugnen, snacka om att inte görs det lätt. Ikea utmanade mitt tålamod och jag skruvade om hyllan 5 gånger (och pappa fick ändå justera den på ett efterbesök tre veckor senare!)

Kylskåpet var felhängt men med lite googling löste vi det också. Fläktröret för långt och vi tvingades korta det 1,5dm. Att koppla in en alliansfläkt var trixigare än vi tänkt och jag sov en natt i vad som kändes som motorrummet på en Ålandsfärja och jag fick köpa dubbla uppsättningar kakel för att minimera sannolikheten för ett vansinnesutbrott hos min far. Vitt kakel med röda kanter är ett helvete att kakla för någon som inte har det som huvudsyssla… men vitt/vitt kakel fixade han galant min far bankiren!

Köket i färdigt skick, med sparklåda, kantlister, dekorlister, rätt hängt kylskåp och fungerande spishäll!

Det svåraste momentet i hela renoveringen var dock att få spishällen rätt inmomterad. tre besök av elektriker, ett besök av reparatör från Electrolux och ett besök av fastighetsskötaren tog det innan jag tre veckor efter fördigställt kök kunde laga mat på min spis. en huvudsäkring som hade gått i skåpet på utsidan fastigheten ställde till det… men nu har jag ett kök som lever upp till det jag önskade. Fast procesen gjorde mig ett par gråa hår rikare än önskat.

Kök: Veddinge Grå, IKEA
Knoppar: Gjutjärn, Clas Ohlson
Bänkskiva: Linne, IKEA
Golv: Logoclic, Oak Cartonia, Bauhaus

Fridhemsplan

Åh Stockholm! Första dagen var jag helt stissig! Levde som om både jag och Stockholm skulle gå under vid solnedgången. Ibland blir det så där innan jag hinner landa ordentligt att jag blir typ stressad och vill bara träffa alla och göra allt på en gång.

Nils var typ likadan han lyckades leka med allt och pilla på allt han brukade pilla på på en timme. Han var typ redo att åka hem igen 07:30.

Här önskar jag att jag var en sån där person som fotade massa fint så ni fick följa min dag när jag strosade genom hötorgspassagen och över Hötorget, gamla Brogatan ned och sedan tunnelbanan från Åhléns. Men ni får tänka er istället. Jag njöt.

På kvällen åt vi middag på Eggs Inc. På Odenplan. Det är snabbmat utan gluten med ägg. Jag åt pizza. Det var faktiskt himla gott och glutenfritt om du letar efter sånt. inredningen är helt rosa. Faktiskt ganska mysigt ställe.

Vi mellanlandade hos min moster innan vi allt för sent promenerade över st eriksbron till Fridhemsplan och tog tunnelbanan hem. Utsikten från st eriksbron ör häftig tycker jag. Den är vardag och “mitt Stockholm”.

Jag älskar hösten i Sthlm. Mörkret och den råa kylan. Och just över den här bron med både järnväg, bilväg och vatten under har jag gått och sprungit hela mitt liv. Det känns som att hjärtat går sönder när jag tänker på att det (allra mest troligt) aldrig kommer bli min vardag igen.

Vatten

På väg till kontoret efter lite mer än ett dygn sen jag landade. Sitter och funderar över en frukost över skillnaderna mellan folk och folk. Som resenär, på ett stort flådigt 5-stjärniga hotell innanför vaktade grindar lever jag som i västvärlden. Här finns wi-fi, gym, fri tillgång till mat, vatten och el. Så är ju inte läget för en majoritet av landets befolkning och det kanske är självklart – men för mig liksom landade det imorse när jag klev in i duschen.

Jag har sovit i ett luftkonditionerat rum, i en säng som är fantastisk skön, mellan svala lakan i indisk bomull. Kör lite yoga när jag vaknar (som jag så klart streamar) och sen hoppar jag in i en varm dusch. En stor del av befolkningen får köa till den kommunala toaletten för att ens kunna kissa i fred! Det här får mig att känna mig än mer splittrad till tjänsteresorna hit. Gynnar det verkligen landet? Ja, vi har ju anställt och utbildat massor av kompetenta medarbetare, vi gynnar ekonomin genom våra besök – men vad gör vi egentligen för den stora massan, de längst ner på skalan?

Om du kan bojkotta ”black friday” var tacksam för det!

Överallt läser jag om människor med privilegium som uppmanar till bojkott av konsumtion på black friday. Motrörelserna haglar fritt med shoppingfri-dag och gröna veckan. Och jag blir så jävla less! Ja jag är less på konsumtionen också men jag blir ännu mer less på att vi inte ser våra medmänniskor eller andra människors behov.

Jag tycker black friday ligger på en ypperlig tid på året. Julklappar kan köpas till barn, vinterkläder reas innan jul så kanske kan du hålla dig varmare i år. Den där telefonen som knappt fungerar så du inte kan ringa din familj kan bytas mot en nyare.

Nej det kanske inte är de som handlar de dyraste saker på black friday, de som behöver rean för att ha råd med det nya. Och visst är det vi som har råd och som lyx-shoppar som är det stora problemet. Men jag blir illamående när vi gör “minimalistiska saker” som är bra för miljön, skryter om dem på en blogg och glömmer tacksamheten.

Tex. Har du ett shoppingfritt år betyder det att du någon gång i livet haft det gott ställt och lagt mycket pengar på kläder, kanske också att du lagt dyra pengar på kläder i god kvalite som du kan använda ofta och länge. Har du inte råd med annat än en tröja från hm så håller inte den lika länge men vad ska du göra? Gå utan tröja till du har sparat ihop nog för en från ett dyrare märke som håller?

Jag menar inte att vi ska sluta göra bra saker för miljön eller konsumera mindre men i debatter måste vi minnas att vi är förbannat lyckligt lottade som kan välja att inte shoppa (för att garderoben redan är full) eller shoppa på andra dagar än på rean (för vi har råd att betala fullt pris).

Andas, tänk på allt du har och på hur många som inte har det så. Känn tacksamhet och fundera på hur du kan hjälpa dem som inte har det lika bra.

Boktips: den sista mrs Parrish – Liv Constantine

Den här boken var såååå bra! Det var längesedan jag riktigt slukade en bok på det här viset. Så, så, så bra!

Amber är trött på att vara fattig och jobba på en mäklarfirma. Så hon bestämmer sig för att förföra en rik man och sedan leva rikt och lyckligt resten av livet med honom. Och jag älskar Amber. Älskar hur man får veta vad hon tänker och hennes bittra kommentarer får mig att dra på munnen.

Men jag gillar också den rika mannen som blir utsatt för Ambers plan, Mr. Parrish och så gillar jag hans fru. Som är ovetande, trevlig, deppig och lite naiv. Den enda jag inte riktigt gillar är Mr Parrish yngsta dotter som mest är spydig och uppkäftig, en typisk snorunge.

Sedan byter boken perspektiv. Älskar böcker som berättas ur fler perspektiv än ett. Och då kastat allt lite om kull. Eller blir lite djupare. Mer spännande!

Tycker boken är helt genial och ser verkligen framemot att läsa kommande böcker av de här författarna.

Boka upp en helg och läs den! Finns bland annat här!

Bloggproblem

Jag skrev ett inlägg om köksrenoveringen, men det ställer till lika mycket problem som själva renoveringen och ville inte ladda upp.

Jag skriver ett nytt en annan dag. Men nu får ni nöja er med ett trött hej från ett mörkt sovrum. På lördag åker jag på tjänsteresa en vecka och sen är det advent. Vad hände med hösten liksom??

Min rädsla

Igår var jag och Nils hos läkaren. Vi var på barnläkarkliniken och skulle prata om att jag blivit rädd för att Nils ska få diabetes1. Jag fick diabetes när jag var fyra år och vet inget annat än att leva med sjukdomen.

Det är omtvistat huruvida diabetes är ärftligt eller inte. Ingen annan i min familj ör sjuk i diabetes. Som barn, eller typ till jag var i yngre tonåren trodde jag att vänsterhänthet och diabetes hör ihop. Att om du är vänsterhänt har du också diabetes. Jag kände varken någon annan med diabetes eller som var vänsterhänt. Jag vet ju nu att det inte är så. Inget samband finns.

Men för varje dag som går närmar sig Nils åldern när jag blev sjuk och jag “letar” efter tecken på diabetes. Är han insulinkänslig? Verkar han ha lite diabetes? Är det på g nu?

När Nils dessutom visat sig var vänsterhänt har oron blivit en miljon gånger värre.

Jag är så tacksam för samtalet vi hade med en diabetesbarnläkare igår. Jag känner mig lugnare och mer logisk. Det finns inget jag kan göra om han bär på diabetes1 mer än att vara vaksam på symtomen. De riktiga som barn har. Inte de som jag kan ha vid olika socker.

Jag känner mig mycket bättre idag. Hoppas vid alla högre makter att han inte bär på diabetes1. Men gör han det får vi ta det då. (Ta i trä).

« Äldre inlägg

© 2018 G i r l y t a l k

Tema av Anders NorenUpp ↑